Moonless Night - Edward perspektiv Kapitel 2.
Kapitel 2 , Beslut
Esme såg på med stor oro etsning hennes ansikte som Carlisle placerade sin hand på min axel.
Emmett har Jasper återhållsamma. Jag måste ta en titt på hennes arm.
Mina ögon var djupa pooler av ilska blandat med sorg som jag såg till Carlisle och tillbaka på Bella. Min förblev stel och bildar en skyddande bur runt henne.
"Emmett, Rose, få Jasper utanför, säger han beställt.
Emmett höll vice grepp om Jasper, "Kom igen, Jasper." Emmett och Rosalie brottades honom ut genom dörren medan han fortsatte att morra och utfall.
Jag visste att något sådant skulle hända. Det var bara en tidsfråga. Kanske han nu får se hur löjligt denna fascination av hans är. Om jag inte hade varit för upptagen med att skydda Bella skulle jag ha inlett mig själv i Rosalie för hennes tankar.
Esme höll dörren öppen för dem, hålla näsan med sin andra hand, en blick absolut skam på hennes ansikte.
"Jag är så ledsen, Bella, hon bad om ursäkt vilket hon själv gled ut ur rummet.
Så ledsen, Edward.
Carlisle var gripande min axel tätt, vill jag lugna ned sig. Varje cell i min kropp var en strömförande ledning. Hans beröring skickade ett ryck av elektricitet genom mig som tvingade mig att fokusera. Jag såg upp, blick mitt möte Bellas rädd ansikte. Jag studerade hennes drag, inte avgöra om det var rädsla eller oro som jag såg där.
"Låt mig med, Edward," Carlisle talade lugnande.
Jag lät min kropp slappna av en aning när han knäböjde med Bella för att undersöka omfattningen av hennes skador. Jag skrev själv så gott jag kunde, så att Bella inte skulle se kval på mitt ansikte.
"Här, Carlisle, Alice sa när hon erbjöd honom en handduk.
Han skakade på huvudet. "Det är för mycket glas i såret." Han slet snabbt en remsa från duken och lindade den runt Bellas arm att bilda ett band.
Detta är inte så illa som det ser ut, men jag måste arbeta snabbt för att förhindra infektion. Carlisle sinne arbetade, som utgör en snabb diagnostisering av sin patient.
Lukten av hennes blod smugit sig in i mina näsborrar. Doften var så överväldigande att jag kunde smaka på min tunga. Monstret inuti fräste med törst och den brinnande i halsen rasat. Instinktivt slutade jag andas, tvingar monstret borta.
Carlisle såg till Bella med snälla ögon. "Bella, vill du jag köra dig till sjukhuset, eller vill du att jag ska ta hand om det här?"
Hon tittade upp på mig med skam i ögonen och sedan tillbaka till Carlisle. "Här snälla, mumlade hon.
"Jag hämtar din väska," Alice erbjuds, kör upp för trapporna till Carlisle undersökning.
Carlisle såg mig om hjälp, "Låt oss ta henne till köksbordet."
Jag lyfte försiktigt Bella, vagga henne i mina armar, noga med att inte röra armen och mer noga med att inte andas. Frestelsen var för stor och inte något som jag var villig att riskera. Hon inte se på mig, rädd för min reaktion, gissade jag. Hennes späda kropp var dallrande i mina armar. Chocken av planet måste bosätta sig i henne. Kanske nu skulle hon förstå den verkliga faror hon utsatts för under med mig.
Carlisle talade till Bella som en fråga pappa skulle till sin dotter: "Hur mår du, Bella?" frågade han.
"Jag mår bra, svarade hon.
Jag kunde se att hon försökte vara stark för mig. Jag gjorde en onödig ansträngning att inte visa några känslor i ansiktet. Jag kunde inte låta henne se hur mycket jag kämpade, det skulle bara öka hennes rädsla.
Alice hade Carlisle medicinska påse färdig på bordet när jag Bella ner. Carlisle gick genast till arbetet på armen, försiktigt plockning ut de små skärvor av krossat glas. Jag fortsatte att sväva skyddsmarkerade, striden i mellan beskyddaren och jägaren rasade på. Jag tvingade min kropp att vara stel som en staty när jag såg Carlisle tenderar att hennes sår.
Hon tittade upp på mig och suckade, "Gå bara, Edward." Hon måste känna mig alltför väl.
"Jag kan hantera det", vidhöll jag benhårt. Jag var säker på att hon kunde se igenom min fasad.
Edward, bör du gå. Hon är orolig för dig. Du gör det bara värre om du bor.
Hon fortsatte: "Du behöver inte vara en hjälte. Carlisle kan fixa in mig utan din hjälp. Gå och hämta lite frisk luft." Hon ryggade tillbaka av smärta och mina fötter var planterade.
"Jag ska stanna," jag insisterade.
"Varför är du så masochistiska?"
"Edward, kan du lika gärna gå att hitta Jasper innan han blir för långt. Jag är säker på att han är upprörd på sig själv, och jag tvivlar på att han ska lyssna till någon annan än dig just nu," Carlisle insköt.
Jag brottades med tanken på att lämna Bella nu, men beslutat att Carlisle hade rätt.
"Ja ... leta Jasper." Min röst bogserad av.
"Du kan lika gärna göra något nyttigt," Alice instämde, hennes ton avvisande.
Jag stirrade på Alice med intensitet så intensiv att hon kort blev förbluffad, men stod hennes mark. Jag visste att jag var att tvingas ut för mitt eget förstånd, men jag behövde inte gilla det. Med en sista blick mot min stackars Bella, stormade jag ut ur rummet, fortfarande håller andan.
Jag lät den svala nattluften fylla mina lungor när jag sprang genom skogen. Jag var inte redo att möta Jasper än. Jag behövde lugna ner först. Jag slutade springa och knäböjde på marken, mitt huvud i mina händer.
Varför händer det? Hur kunde jag vara så självisk att riskera sitt liv? Så mycket som det smärtade mig att erkänna det, var Rosalie rätt. Jag var dumt att tro att vår okonventionella förhållande någonsin skulle kunna fungera. Bella var alltför bräcklig, alltför dyrbar. Oavsett hur mycket jag älskade henne, jag var alldeles för farligt att vara nära henne. Hon hörde inte i min värld. Jag kunde se att alltför tydligt nu. Varje stund med henne var en kamp mot min sanna natur och jag hade varit en idiot för att försöka bli något jag inte heller någonsin kommer att bli.
Jag kände en mjuk hand röra vid min axel som Alice på knä bredvid mig. Hon pratade inte, men jag kunde höra hennes tankar lika tydligt som om hon hade.
Oroa dig inte Edward, kommer allt att bli bra. Jasper kommer inte att försöka skada henne igen, jag ser det. Ingen kunde ha känt något sådant skulle hända. Det var en olycka. Det finns ingen anledning för dig att skylla dig själv.
Jag såg upp på henne med sorgsen blick. Hon hade fel. Jag var skuld till att sätta Bella i denna situation. Hon hade naivt lagt sitt liv i mina händer. Alice smekte mina axlar lugnande innan hon gick för att hitta Jasper.
Jag rensas mitt sinne och försökte att fokusera på Carlisle, ser Bella genom hans tankar. Jag kunde se honom noga rengöring och sy Bellas sår. Jag är fortfarande förvånad över Carlisle's lugn. Det tar en hel del disciplin att göra vad han gör och jag beundrar hans mod.
De talade ledigt och jag lyssnade, tog del av hennes humör. De diskuterade odödlighet och liv efter detta. Efter vårt samtal i eftermiddag, var det ingen överraskning för mig att hon försökte Carlisle insyn i frågan.
Bella verkade tjafsa om hennes själ igen. "Det är det verkliga problemet, är inte det?" frågade hon. "Det är därför han är så svårt om mig."
Åh, Edward. Jag önskar du kunde tro som jag.
"Jag tittar på min ... son," Carlisle började. "Hans styrka, hans godhet, ljusstyrkan som lyser ur honom - och det enda bränslen som hoppas att tro, mycket mer än någonsin. Hur kan det inte vara mer för en som Edward?
Jag kunde se hennes ögon genom hans. Hon trodde honom utan att fråga, att se orubblig tro i sitt uttryck.
"Men om jag trodde som han gör. Om du tror som han gjorde. Kan du ta bort sin själ?" Hennes ansikte föll. Tack och lov förstod Carlisle mina betänkligheter mot att bevilja hennes begäran och enkelt sätta hennes argument att vila.
"Du ser problemet."
Hon nickade, men jag kunde se en glimt av envishet i hennes ögon. "Det är mitt val, säger hon insisterade.
"Det är hans också, säger han motverkas.
Jag slöt mig kort, så en stund för att samla mina tankar. Vilken katastrof denna natt hade visat sig vara! Jag skrev mig själv och steg till mina fötter.
Gå tillbaka till huset, snarare än att köra, får jag känslor rinna av mig. Jag kunde inte låta henne se hur djupt det påverkat mig. Jag var tvungen att vara stark för henne. Jag var tvungen att skydda henne ... från mig själv. Jag tillät domningar att ställa in, finslipa min stoiska låtsas.
Ljuset från den öppna köksdörren sköljde över det våta gräset. Carlisle lugna röst som hela natten luften. "Jag var inte ledsen, men. Jag har aldrig varit ledsen över att jag räddade Edward."
Min son ... Jag önskar att han kunde se det goda i sig som är så uppenbart för alla runt omkring honom. Hur kunde han tvivla på det?
Jag steg in genom dörren när Carlisle sa, "jag antar att jag borde ta dig hem nu."
"Jag ska göra det", sa jag när jag passerade rummet till Bella. Hennes ögon var att söka mig, försöker se vad jag kunde gömma sig. Mitt ansikte visade inga känslor, av att jag var säker, men mina ögon skulle ge mig iväg om hon tittat närmare nog. Hennes ögon trängde djupt in i min själ - undrar, forskande. Jag kunde se den rädsla och oro etsad på hennes ansikte.
Hon såg den nöd i mina ögon och svarade: "Carlisle kan ta mig."
"Jag mår bra," jag insisterade. "Du måste ändra i alla fall. Du skulle ge Charlie en hjärtattack hur man ser." Jag gjorde en gest till hennes blodiga blus. "Jag har Alice dig något."
Jag lämnade snabbt. Jag sprang för att hämta Alice, men också löper från Bellas analysera stirra. Jag kunde höra Bella erkänna, "Han är mycket upprörd." Jag kunde alltid räkna med henne gärna uppfattning att se rakt på pudelns kärna.
Carlisle svarade: "Ja. Ikväll är precis den typ av sak som han fruktar mest. Du sätts i fara på grund av vad vi är."
Carlisle hade rätt. Risken som jag ställde till Bella hade i spetsen för mitt sinne sedan den dag jag träffade henne. "Ditt nummer var upp dagen vi träffades, 'Jag minns att säga till henne, men hon aldrig trodde att jag kunde vara ett hot mot henne. Hon var den enda människa jag någonsin mött som inte drar sig för vår typ. Det var som om hon hade ingen känsla av självbevarelsedrift.
Vart tror du att du är på väg? Emmett och Rosalie gled ut ur träd och stod stadigt, blockera min väg.
"Jag ska få Alice. Så om ni -" Jag vinkade åt dem att komma ur min väg.
Rosalie gav Emmett en försiktig blick. "Jag tror inte att det vore klokt. Hon är med Jasper."
"Jag tänker inte göra något för att Jasper, men om du inte får ut av min väg, kan jag vända mina intentioner på dig." Jag glodde ondskefullt på min syster. "Ju snabbare jag kommer till Alice, desto snabbare kan jag komma tillbaka till Bella."
Hon suckade och rörde Emmett arm. De utbytte blickar och gick åt sidan, vilket gör mig igenom.
Jag sprang vidare in i skogen, mot ljudet av Alice tankar. När jag närmade mig, kunde jag höra Alice tröstande Jasper.
"Jasper, det är inte ditt fel. Du halkade. Så vad? Det kunde ha hänt någon av oss."
Jasper hängde med huvudet. "Jag är svag. Jag kunde ha dödat henne, Alice, jag skulle ha dödat henne. Edward måste hata mig."
"Tänk inte så! Han inte hatar dig. Och du kunde inte ha skadat henne, vi skulle ha skyddat dig från det."
Jag gick mot dem och de båda vänd mig. Alice gav mig en varning bländning. Försök inte någonting. Han känner redan hemskt.
Jasper ögon var fulla av skam och ånger. "Jag kan inte börja tala om hur ledsen jag är, Edward," började han. "Detta är mycket svårt för mig. Jag skäms över min svaghet och jag ber att du kommer en dag förlåta mig."
Jag spetsade mina läppar och nickade. Jag kunde inte dölja min smärta. "Alice, jag måste du hitta något för Bella att bära hem. Vi kan inte ta henne hem till Charlie hur hon ser ut nu."
"Visst", svarade hon, "Jasper, jag kommer strax."
Hennes lilla hand vaggade hans ansikte och hon kysste honom lätt på pannan innan han att lämna. Han gav mig ett sista ursäktande titt innan den sänks huvudet i hans händer. Jag vände mig till leda Alice tillbaka till Bella.
Hon följde mig tillbaka till huset och dansade till Bella sida när vi gick genom dörren. Jag behöll min avstånd, fortfarande brottas med mitt samvete.
"C'mon. Jag hämtar dig något mindre makabert att bära." Alice blinkade åt Bella, som leder henne i handen uppför trappan.
När de var utom hörhåll, vände Carlisle till mig. "Man kan inte skylla dig själv för detta, Edward. Ni vet att Jasper är nyaste till vår livsstil och det är fortfarande svårt för honom. Det var bara en olycka."
"Det kan vara", svarade jag, min röst bryta ", men det ändå inte det faktum att vi är en fara för henne. Oavsett hur mycket jag älskar henne, behovet av att skydda henne måste vara min högsta prioritet . Hon skulle få det bättre ... "Min röst bröt eftersom genomförandet av vad som måste göras hotade att slita mitt hjärta i två.
Edward, du inte tänka så. Hon älskar dig och du älskar henne. Hon vet riskerna. Jag har sett en mirakulös förändring du sedan Bella kom in i ditt liv. Jag kan inte uthärda tanken på att du är ensam igen. Esme tankar var ingen tröst för mig.
Bella och Alice ner för trappan. Alice var att hitta en skjorta som liknar nog att Bellas förstört en att Charlie inte skulle märka förändringen. Jag väntade vid ytterdörren och öppnade den för henne, utan att göra ögonkontakt.
"Ta dina saker!" Alice utbrast lämnar Bella sin kamera och oöppnade presenter. Bella grep dem i hennes goda arm. "Du kan tacka mig senare, när du har öppnat dem."
Alice log varmt mot henne. Bella vände sig till semester och Alice gav mig en orolig blick. Jag är ledsen, öppning hon.
Jag kunde känna den berörda utseende av min familj på mig som jag ledde Bella till bilen. Utan ett ord, jag hjälpte henne in i passagerarsätet och gick runt trucken.
Jag kunde se henne snabbt knuffande något under hennes stol och gissade att det var band som dekorerade sin nya stereo. Hon ville så mycket för att undanröja alla bevis på de katastrofala kvällens händelser.
Vi körde hem under tystnad. Jag tålde inte att se på henne. Jag tryckte gasen i golvet, beredd hennes förhistoriska lastbil att åka så snabbt som möjligt. Jag längtade efter denna fruktansvärda natt för att vara över.
"Säg något, sade hon, hennes röst vackla.
"Vad vill du jag ska säga?" Frågade jag hålla min ton orörlig.
"Säg att du förlåter mig ..." hennes röst försvann. Jag kunde höra sorg i hennes tveksamma grund.
Fury började stiga i bröstet. "Förlåt dig? För vad?" Frågade jag hetsigt. Control. Behålla kontrollen.
"Om jag hade varit mer försiktig, skulle ingenting ha hänt."
Jag kunde inte tro vad jag hörde. Hon var skylla sig själv? "Bella, du gav dig själv ett papper cut - som knappast förtjänar dödsstraff."
"Det är fortfarande mitt fel." Hon sänkte sitt huvud, förödmjukad av röran hon trodde hon skapat. Jag började tappa humöret. Orden brände i min hals tills jag kunde hålla dem tillbaka längre. De flöt ut i en flod av förargelse.
"Din fel? Om du skär dig på Mike Newton hus, med Jessica där och Angela och dina andra normala vänner, det värsta som eventuellt kan ha hänt skulle vara vad? Kanske de inte kunde hitta ett plåster? Om du" d snubblade och slog över en hög med glas plattor på egen hand - utan att någon kastar dig in i dem - även då, vad är det värsta? Du skulle få blod på sätena när de körde dig till akuten? Mike Newton skulle ha haft din hand medan de sytt upp dig - och han skulle inte slåss lusten att döda dig hela tiden han var där. Försök inte att ta något av detta på dig, Bella. Det kommer bara göra mig mer äcklad av mig själv . "
Orden strömmade ut ur min mun. Jag hade talat hårdare än avsett och kunde se utseendet av chock på hennes ansikte. Jag kan lika gärna ha slagit henne över ansiktet. Hennes underläpp darrade och tårar hotade att spilla ur hennes ögon.
"Hur fan kunde Mike Newton hamna i den här konversationen? Hennes röst var skakande av ilska.
"Mike Newton hamnat i den här konversationen eftersom Mike Newton skulle vara ett fan så mycket hälsosammare för dig att vara med."
"Jag vill hellre dö än vara med Mike Newton, säger hon spottade. "Jag vill hellre dö än vara med någon annan än dig."
Jag rullade mina ögon i förbittring, "Var inte melodramatiska, tack."
"Nå, inte du bli löjligt." Hon stirrade på mig en blick av otro på hennes ansikte.
Jag har inte yttrar ett ord. Jag hade tappat humöret och tyckte synd om det, men det hade gått för långt. Om jag var tvungen att vara elak mot henne för att få henne att se att vår relation aldrig skulle kunna fungera, då det var vad jag hade att göra. Jag stannade bilen in på uppfarten, men blev inte se på henne.
"Stannar du ikväll?" frågade hon och hennes ögon bad mig att stanna.
"Jag borde gå hem", svarade jag utan att återvända blicken, mina knogar spännare som jag höll hårt i ratten ordentligt.
"För min födelsedag, säger hon bad.
Jag tog ett djupt andetag och blundade, klämmande bron över näsan mellan tummen och pekfingret. "Man kan inte ha både och - antingen du vill att folk ska ignorera din födelsedag eller om du inte. En eller det andra."
Jag kunde höra henne sucka, "Okej. Jag har bestämt att jag inte vill att du ska ignorera födelsedagspresent. Jag får se dig där uppe." Hon öppnade dörren och började klättra ut, kramade henne gåvor i hennes goda arm.
"Du behöver inte ta dem."
"Jag vill ha dem."
"Nej du inte. Carlisle och Esme lagt ut pengar på dig."
"Jag ska leva, svarade hon envist. Hon stängde dörren och jag blixtrade till hennes sida.
"Låt mig bära dem åtminstone, jag erbjöd och räckte fram mina händer. "Jag ska vara i ditt rum."
Hon log. "Tack."
"Grattis på födelsedagen." Jag lutade mig över att ge henne en snabb kyss på läpparna. Hon sträckte sig efter mig, men jag drog iväg innan hon kunde linda sina armar runt min hals. Jag lyste henne ett kort leende och försvann ur sikte.
Jag klättrade tyst genom hennes fönster och undrade hur många nätter jag hade kvar att spendera med henne. Jag satt på sin säng och lägga fram framför mig. Kramade kudden till mina bröst, inhaleras jag djupt hennes söta doft. Jag såg mig omkring i rummet, memorera varje detalj. Har jag har styrkan att låta henne gå?
Jag kunde höra hennes hälsning hennes far nedan. Deras samtal var snabbt. Hon var uppenbarligen att försöka undvika en lång redogörelse för kvällens händelser.
"Vad har hänt med din arm?" frågade han.
Hennes andedräkt fångats för bara ett ögonblick.
Åh, ingenting. Jag fick ett papper i bitar, min pojkvän bror försökte döda mig och min pojkvän kastade mig i en trave tallrikar. Du vet, det vanliga.
"Jag snubblade. Det är ingenting, säger hon ljög. "God natt, pappa."
Hennes steg blev starkare när hon närmade sig. Jag vred en av silver rutorna i mina händer, försöker dölja min standoffishness.
"Hej, jag hälsade henne som dörren knakade öppen.
Hon tog present från mina händer och klev in i mitt knä. Jag kunde känna hennes mjuka, varma kropp mot min. En våg av värme gick genom mig. Jag borstade den oberäkneliga delarna av hår från hennes ansikte och kysste hennes panna lätt.
"Hej, svarade hon, snuggling närmare. Jag lindade mina armar runt henne. "Kan jag öppna min presenterar nu?"
Hennes humör förändring förbryllad mig. "Var entusiasm ifrån?"
"Du gjorde mig nyfiken." Hon log och tog upp gåva från Carlisle och Esme.
"Tillåt mig, sa jag, tar paketet från händerna och ta bort papper i en enda gest. Det skulle inte vara mer papper nedskärningar i kväll.
"Är du säker på att jag klarar att lyfta på locket?" hon skojade.
Hon öppnade lådan och såg två flygbiljetter. "Vi ska till Jacksonville?" utropade hon.
"Det är tanken."
"Jag kan inte tro det. Renee kommer att knäppa! Du inte har något emot, men, tror du? Det är soligt, måste du stanna inne hela dagen." Spänningen i hennes röst var uppenbar.
"Jag tror att jag klarar det ... Om jag hade haft någon aning om att du kan svara på en gåva detta på rätt sätt, skulle jag ha gjort du öppna den framför Carlisle och Esme. Jag trodde du skulle klaga."
"Ja, naturligtvis, det är för mycket. Men jag får ta dig med mig!"
Hennes entusiasm var smittsam och jag kvävde ett skratt, "Nu har jag önskar att jag hade lagt ut pengar på din present. Jag förstod inte att du kunde vara rimligt."
Hon grinade och petade min sida lekfullt. Hon sträckte sig efter min gåva och, igen, oskyddat jag det för henne. Hon vände juvelen fall över i händerna med en nyfiken uttrycket i hennes ansikte.
"Vad är det?" frågade hon.
Jag tog CD från henne och nådde över till CD-spelaren vid hennes säng. Musiken började fylla rummet och hennes uttryck förändrats. Hennes ögon vidgades i förundran när hon insåg vad jag hade gett henne. Hennes läppar darrade och tårar spills ur hennes ögon, men hon snabbt torkade bort dem.
Fråga, frågade jag, "Har din arm ont?"
"Nej, det är inte min arm, svarade hon. "Det är underbart, Edward. Du kunde inte ha gett mig något jag skulle älska mer. Jag kan inte tro det."
Hennes slutna ögon när hon lyssnade på den mjuka melodi av hennes vaggvisa. Jag sprang mitt svala fingrarna genom håret som jag studerade hennes uttryck. Hon log fredligt. Jag kunde höra hennes hjärtslag ökar med min beröring och hennes ögon fladdrade öppen blick på mig. Det var så mycket kärlek i hennes ögon, kärlek som jag inte förtjänar.
"Jag trodde inte du skulle låta mig få ett piano så jag skulle kunna spela för dig här," jag retad.
"Du har rätt."
"Hur armen känner?" Jag tryckte.
"Bara bra, svarade hon. Tur för mig är Bella en hemsk lögnare. Jag kunde se att hon hade ont.
"Jag hämtar dig några Tylenol." Jag började gå upp.
"Jag behöver ingenting, säger hon protesterade, men jag ignorerade henne.
"Charlie ..." viskade hon.
"Han kommer inte att fånga mig." Jag blinkade åt henne och försvann innan hon skulle kunna invända. Utan ett ljud, samlade jag en flaska Tylenol och ett glas vatten och var tillbaka i sitt rum innan dörren kunde stängas bakom mig. Hon tog dem från mig utan argument.
"Det är sent." Jag plockade försiktigt upp henne och stoppade henne i hennes säng, noga med att inte störa hennes arm. Då jag låg bredvid henne och lindade armen om hennes axlar. Hon lutade i mig och släppte ut en suck av belåtenhet.
"Tack igen, viskade hon.
"Du är välkommen."
"Vad tänker du på?" frågade hon.
Jag tvekade. Jag önskade att hon inte hade frågat. "Jag tänkte rätt och fel, faktiskt." Jag kände hennes kropp stelnar i mina armar.
Hon bytte snabbt ämne. "Kom ihåg hur jag bestämde mig för att jag ville att du skulle inte ignorera min födelsedag?"
"Ja", svarade jag, osäker på om denna fråga ledde.
"Tja, jag tänkte, eftersom det är fortfarande min födelsedag, som jag vill att du kysser mig igen." Hon log coyly när hon såg upp i mina ögon.
"Du är giriga i kväll," jag retad.
"Ja, jag är - men snälla, gör inte något du inte vill göra." Hon log blygt som hennes kinder rodnade.
Jag skrattade. "Gud förbjude att jag skulle göra något jag inte vill göra."
Jag lyfte hakan med handen, tittar djupt in i hennes väntande ögon. Dra sitt ansikte till mig, smekte jag försiktigt hennes läppar med mina egna. Åh, vad jag skulle missa detta. Smärtan brände igenom mina bröst och jag kände ett akut behov av hennes beröring och undrade om detta skulle bli sista gången jag skulle hålla henne, kyssa henne. Jag längtade efter hennes läppar på min.
Hungrigt, tryckte jag mina läppar mot hennes med mer kraft än avsett och lät mina fingrar genom hennes hår. Hon tryckte ivrigt sig mot mig, detta var något hon ville också. Hennes fingrar fastnat i mitt hår som hon kastade sig ivrigt in i kyss. Värmen kommer bort av hennes strålade i hela min kropp. Den passion för kiss värmde mitt kalla hjärta och gjorde mitt huvud spinn. Jag kände min vilja tvekande och försiktigt, men bestämt, knuffade bort henne.
Hon flämtade när jag lät henne gå.
"Tyvärr," Jag bad om ursäkt, jag visste att jag hade låtit det gå för långt. "Det var utanför linjen."
"Jag har inget emot." Jag var säker på att hon inte gjorde det. Jag rörde vid hennes ansikte igen.
"Försök att sova, Bella."
"Nej, jag vill att du ska kyssa mig igen, säger hon protesterade.
"Du överskattar min självbehärskning."
"Vilket är frestande dig mer, mitt blod eller min kropp?" Hennes ögon var pyrande.
"Det är en slips." Jag log kortfattat. "Nu, varför inte du slutar att trycka din lycka och sova?"
"Bra, svarade hon. Hon kröp närmare, trycka hennes skadade arm mot min svala axel och började drivande för att sova.
Jag satt där, orörlig, spelar upp dagens händelser och om igen i mitt huvud. Här i min famn höll jag den finaste gåva jag någonsin fått. Hon suckade fredligt när hon sov. En tyst snyftning byggd i bröstet när jag löst vad jag skulle göra för att skydda henne.
Esme såg på med stor oro etsning hennes ansikte som Carlisle placerade sin hand på min axel.
Emmett har Jasper återhållsamma. Jag måste ta en titt på hennes arm.
Mina ögon var djupa pooler av ilska blandat med sorg som jag såg till Carlisle och tillbaka på Bella. Min förblev stel och bildar en skyddande bur runt henne.
"Emmett, Rose, få Jasper utanför, säger han beställt.
Emmett höll vice grepp om Jasper, "Kom igen, Jasper." Emmett och Rosalie brottades honom ut genom dörren medan han fortsatte att morra och utfall.
Jag visste att något sådant skulle hända. Det var bara en tidsfråga. Kanske han nu får se hur löjligt denna fascination av hans är. Om jag inte hade varit för upptagen med att skydda Bella skulle jag ha inlett mig själv i Rosalie för hennes tankar.
Esme höll dörren öppen för dem, hålla näsan med sin andra hand, en blick absolut skam på hennes ansikte.
"Jag är så ledsen, Bella, hon bad om ursäkt vilket hon själv gled ut ur rummet.
Så ledsen, Edward.
Carlisle var gripande min axel tätt, vill jag lugna ned sig. Varje cell i min kropp var en strömförande ledning. Hans beröring skickade ett ryck av elektricitet genom mig som tvingade mig att fokusera. Jag såg upp, blick mitt möte Bellas rädd ansikte. Jag studerade hennes drag, inte avgöra om det var rädsla eller oro som jag såg där.
"Låt mig med, Edward," Carlisle talade lugnande.
Jag lät min kropp slappna av en aning när han knäböjde med Bella för att undersöka omfattningen av hennes skador. Jag skrev själv så gott jag kunde, så att Bella inte skulle se kval på mitt ansikte.
"Här, Carlisle, Alice sa när hon erbjöd honom en handduk.
Han skakade på huvudet. "Det är för mycket glas i såret." Han slet snabbt en remsa från duken och lindade den runt Bellas arm att bilda ett band.
Detta är inte så illa som det ser ut, men jag måste arbeta snabbt för att förhindra infektion. Carlisle sinne arbetade, som utgör en snabb diagnostisering av sin patient.
Lukten av hennes blod smugit sig in i mina näsborrar. Doften var så överväldigande att jag kunde smaka på min tunga. Monstret inuti fräste med törst och den brinnande i halsen rasat. Instinktivt slutade jag andas, tvingar monstret borta.
Carlisle såg till Bella med snälla ögon. "Bella, vill du jag köra dig till sjukhuset, eller vill du att jag ska ta hand om det här?"
Hon tittade upp på mig med skam i ögonen och sedan tillbaka till Carlisle. "Här snälla, mumlade hon.
"Jag hämtar din väska," Alice erbjuds, kör upp för trapporna till Carlisle undersökning.
Carlisle såg mig om hjälp, "Låt oss ta henne till köksbordet."
Jag lyfte försiktigt Bella, vagga henne i mina armar, noga med att inte röra armen och mer noga med att inte andas. Frestelsen var för stor och inte något som jag var villig att riskera. Hon inte se på mig, rädd för min reaktion, gissade jag. Hennes späda kropp var dallrande i mina armar. Chocken av planet måste bosätta sig i henne. Kanske nu skulle hon förstå den verkliga faror hon utsatts för under med mig.
Carlisle talade till Bella som en fråga pappa skulle till sin dotter: "Hur mår du, Bella?" frågade han.
"Jag mår bra, svarade hon.
Jag kunde se att hon försökte vara stark för mig. Jag gjorde en onödig ansträngning att inte visa några känslor i ansiktet. Jag kunde inte låta henne se hur mycket jag kämpade, det skulle bara öka hennes rädsla.
Alice hade Carlisle medicinska påse färdig på bordet när jag Bella ner. Carlisle gick genast till arbetet på armen, försiktigt plockning ut de små skärvor av krossat glas. Jag fortsatte att sväva skyddsmarkerade, striden i mellan beskyddaren och jägaren rasade på. Jag tvingade min kropp att vara stel som en staty när jag såg Carlisle tenderar att hennes sår.
Hon tittade upp på mig och suckade, "Gå bara, Edward." Hon måste känna mig alltför väl.
"Jag kan hantera det", vidhöll jag benhårt. Jag var säker på att hon kunde se igenom min fasad.
Edward, bör du gå. Hon är orolig för dig. Du gör det bara värre om du bor.
Hon fortsatte: "Du behöver inte vara en hjälte. Carlisle kan fixa in mig utan din hjälp. Gå och hämta lite frisk luft." Hon ryggade tillbaka av smärta och mina fötter var planterade.
"Jag ska stanna," jag insisterade.
"Varför är du så masochistiska?"
"Edward, kan du lika gärna gå att hitta Jasper innan han blir för långt. Jag är säker på att han är upprörd på sig själv, och jag tvivlar på att han ska lyssna till någon annan än dig just nu," Carlisle insköt.
Jag brottades med tanken på att lämna Bella nu, men beslutat att Carlisle hade rätt.
"Ja ... leta Jasper." Min röst bogserad av.
"Du kan lika gärna göra något nyttigt," Alice instämde, hennes ton avvisande.
Jag stirrade på Alice med intensitet så intensiv att hon kort blev förbluffad, men stod hennes mark. Jag visste att jag var att tvingas ut för mitt eget förstånd, men jag behövde inte gilla det. Med en sista blick mot min stackars Bella, stormade jag ut ur rummet, fortfarande håller andan.
Jag lät den svala nattluften fylla mina lungor när jag sprang genom skogen. Jag var inte redo att möta Jasper än. Jag behövde lugna ner först. Jag slutade springa och knäböjde på marken, mitt huvud i mina händer.
Varför händer det? Hur kunde jag vara så självisk att riskera sitt liv? Så mycket som det smärtade mig att erkänna det, var Rosalie rätt. Jag var dumt att tro att vår okonventionella förhållande någonsin skulle kunna fungera. Bella var alltför bräcklig, alltför dyrbar. Oavsett hur mycket jag älskade henne, jag var alldeles för farligt att vara nära henne. Hon hörde inte i min värld. Jag kunde se att alltför tydligt nu. Varje stund med henne var en kamp mot min sanna natur och jag hade varit en idiot för att försöka bli något jag inte heller någonsin kommer att bli.
Jag kände en mjuk hand röra vid min axel som Alice på knä bredvid mig. Hon pratade inte, men jag kunde höra hennes tankar lika tydligt som om hon hade.
Oroa dig inte Edward, kommer allt att bli bra. Jasper kommer inte att försöka skada henne igen, jag ser det. Ingen kunde ha känt något sådant skulle hända. Det var en olycka. Det finns ingen anledning för dig att skylla dig själv.
Jag såg upp på henne med sorgsen blick. Hon hade fel. Jag var skuld till att sätta Bella i denna situation. Hon hade naivt lagt sitt liv i mina händer. Alice smekte mina axlar lugnande innan hon gick för att hitta Jasper.
Jag rensas mitt sinne och försökte att fokusera på Carlisle, ser Bella genom hans tankar. Jag kunde se honom noga rengöring och sy Bellas sår. Jag är fortfarande förvånad över Carlisle's lugn. Det tar en hel del disciplin att göra vad han gör och jag beundrar hans mod.
De talade ledigt och jag lyssnade, tog del av hennes humör. De diskuterade odödlighet och liv efter detta. Efter vårt samtal i eftermiddag, var det ingen överraskning för mig att hon försökte Carlisle insyn i frågan.
Bella verkade tjafsa om hennes själ igen. "Det är det verkliga problemet, är inte det?" frågade hon. "Det är därför han är så svårt om mig."
Åh, Edward. Jag önskar du kunde tro som jag.
"Jag tittar på min ... son," Carlisle började. "Hans styrka, hans godhet, ljusstyrkan som lyser ur honom - och det enda bränslen som hoppas att tro, mycket mer än någonsin. Hur kan det inte vara mer för en som Edward?
Jag kunde se hennes ögon genom hans. Hon trodde honom utan att fråga, att se orubblig tro i sitt uttryck.
"Men om jag trodde som han gör. Om du tror som han gjorde. Kan du ta bort sin själ?" Hennes ansikte föll. Tack och lov förstod Carlisle mina betänkligheter mot att bevilja hennes begäran och enkelt sätta hennes argument att vila.
"Du ser problemet."
Hon nickade, men jag kunde se en glimt av envishet i hennes ögon. "Det är mitt val, säger hon insisterade.
"Det är hans också, säger han motverkas.
Jag slöt mig kort, så en stund för att samla mina tankar. Vilken katastrof denna natt hade visat sig vara! Jag skrev mig själv och steg till mina fötter.
Gå tillbaka till huset, snarare än att köra, får jag känslor rinna av mig. Jag kunde inte låta henne se hur djupt det påverkat mig. Jag var tvungen att vara stark för henne. Jag var tvungen att skydda henne ... från mig själv. Jag tillät domningar att ställa in, finslipa min stoiska låtsas.
Ljuset från den öppna köksdörren sköljde över det våta gräset. Carlisle lugna röst som hela natten luften. "Jag var inte ledsen, men. Jag har aldrig varit ledsen över att jag räddade Edward."
Min son ... Jag önskar att han kunde se det goda i sig som är så uppenbart för alla runt omkring honom. Hur kunde han tvivla på det?
Jag steg in genom dörren när Carlisle sa, "jag antar att jag borde ta dig hem nu."
"Jag ska göra det", sa jag när jag passerade rummet till Bella. Hennes ögon var att söka mig, försöker se vad jag kunde gömma sig. Mitt ansikte visade inga känslor, av att jag var säker, men mina ögon skulle ge mig iväg om hon tittat närmare nog. Hennes ögon trängde djupt in i min själ - undrar, forskande. Jag kunde se den rädsla och oro etsad på hennes ansikte.
Hon såg den nöd i mina ögon och svarade: "Carlisle kan ta mig."
"Jag mår bra," jag insisterade. "Du måste ändra i alla fall. Du skulle ge Charlie en hjärtattack hur man ser." Jag gjorde en gest till hennes blodiga blus. "Jag har Alice dig något."
Jag lämnade snabbt. Jag sprang för att hämta Alice, men också löper från Bellas analysera stirra. Jag kunde höra Bella erkänna, "Han är mycket upprörd." Jag kunde alltid räkna med henne gärna uppfattning att se rakt på pudelns kärna.
Carlisle svarade: "Ja. Ikväll är precis den typ av sak som han fruktar mest. Du sätts i fara på grund av vad vi är."
Carlisle hade rätt. Risken som jag ställde till Bella hade i spetsen för mitt sinne sedan den dag jag träffade henne. "Ditt nummer var upp dagen vi träffades, 'Jag minns att säga till henne, men hon aldrig trodde att jag kunde vara ett hot mot henne. Hon var den enda människa jag någonsin mött som inte drar sig för vår typ. Det var som om hon hade ingen känsla av självbevarelsedrift.
Vart tror du att du är på väg? Emmett och Rosalie gled ut ur träd och stod stadigt, blockera min väg.
"Jag ska få Alice. Så om ni -" Jag vinkade åt dem att komma ur min väg.
Rosalie gav Emmett en försiktig blick. "Jag tror inte att det vore klokt. Hon är med Jasper."
"Jag tänker inte göra något för att Jasper, men om du inte får ut av min väg, kan jag vända mina intentioner på dig." Jag glodde ondskefullt på min syster. "Ju snabbare jag kommer till Alice, desto snabbare kan jag komma tillbaka till Bella."
Hon suckade och rörde Emmett arm. De utbytte blickar och gick åt sidan, vilket gör mig igenom.
Jag sprang vidare in i skogen, mot ljudet av Alice tankar. När jag närmade mig, kunde jag höra Alice tröstande Jasper.
"Jasper, det är inte ditt fel. Du halkade. Så vad? Det kunde ha hänt någon av oss."
Jasper hängde med huvudet. "Jag är svag. Jag kunde ha dödat henne, Alice, jag skulle ha dödat henne. Edward måste hata mig."
"Tänk inte så! Han inte hatar dig. Och du kunde inte ha skadat henne, vi skulle ha skyddat dig från det."
Jag gick mot dem och de båda vänd mig. Alice gav mig en varning bländning. Försök inte någonting. Han känner redan hemskt.
Jasper ögon var fulla av skam och ånger. "Jag kan inte börja tala om hur ledsen jag är, Edward," började han. "Detta är mycket svårt för mig. Jag skäms över min svaghet och jag ber att du kommer en dag förlåta mig."
Jag spetsade mina läppar och nickade. Jag kunde inte dölja min smärta. "Alice, jag måste du hitta något för Bella att bära hem. Vi kan inte ta henne hem till Charlie hur hon ser ut nu."
"Visst", svarade hon, "Jasper, jag kommer strax."
Hennes lilla hand vaggade hans ansikte och hon kysste honom lätt på pannan innan han att lämna. Han gav mig ett sista ursäktande titt innan den sänks huvudet i hans händer. Jag vände mig till leda Alice tillbaka till Bella.
Hon följde mig tillbaka till huset och dansade till Bella sida när vi gick genom dörren. Jag behöll min avstånd, fortfarande brottas med mitt samvete.
"C'mon. Jag hämtar dig något mindre makabert att bära." Alice blinkade åt Bella, som leder henne i handen uppför trappan.
När de var utom hörhåll, vände Carlisle till mig. "Man kan inte skylla dig själv för detta, Edward. Ni vet att Jasper är nyaste till vår livsstil och det är fortfarande svårt för honom. Det var bara en olycka."
"Det kan vara", svarade jag, min röst bryta ", men det ändå inte det faktum att vi är en fara för henne. Oavsett hur mycket jag älskar henne, behovet av att skydda henne måste vara min högsta prioritet . Hon skulle få det bättre ... "Min röst bröt eftersom genomförandet av vad som måste göras hotade att slita mitt hjärta i två.
Edward, du inte tänka så. Hon älskar dig och du älskar henne. Hon vet riskerna. Jag har sett en mirakulös förändring du sedan Bella kom in i ditt liv. Jag kan inte uthärda tanken på att du är ensam igen. Esme tankar var ingen tröst för mig.
Bella och Alice ner för trappan. Alice var att hitta en skjorta som liknar nog att Bellas förstört en att Charlie inte skulle märka förändringen. Jag väntade vid ytterdörren och öppnade den för henne, utan att göra ögonkontakt.
"Ta dina saker!" Alice utbrast lämnar Bella sin kamera och oöppnade presenter. Bella grep dem i hennes goda arm. "Du kan tacka mig senare, när du har öppnat dem."
Alice log varmt mot henne. Bella vände sig till semester och Alice gav mig en orolig blick. Jag är ledsen, öppning hon.
Jag kunde känna den berörda utseende av min familj på mig som jag ledde Bella till bilen. Utan ett ord, jag hjälpte henne in i passagerarsätet och gick runt trucken.
Jag kunde se henne snabbt knuffande något under hennes stol och gissade att det var band som dekorerade sin nya stereo. Hon ville så mycket för att undanröja alla bevis på de katastrofala kvällens händelser.
Vi körde hem under tystnad. Jag tålde inte att se på henne. Jag tryckte gasen i golvet, beredd hennes förhistoriska lastbil att åka så snabbt som möjligt. Jag längtade efter denna fruktansvärda natt för att vara över.
"Säg något, sade hon, hennes röst vackla.
"Vad vill du jag ska säga?" Frågade jag hålla min ton orörlig.
"Säg att du förlåter mig ..." hennes röst försvann. Jag kunde höra sorg i hennes tveksamma grund.
Fury började stiga i bröstet. "Förlåt dig? För vad?" Frågade jag hetsigt. Control. Behålla kontrollen.
"Om jag hade varit mer försiktig, skulle ingenting ha hänt."
Jag kunde inte tro vad jag hörde. Hon var skylla sig själv? "Bella, du gav dig själv ett papper cut - som knappast förtjänar dödsstraff."
"Det är fortfarande mitt fel." Hon sänkte sitt huvud, förödmjukad av röran hon trodde hon skapat. Jag började tappa humöret. Orden brände i min hals tills jag kunde hålla dem tillbaka längre. De flöt ut i en flod av förargelse.
"Din fel? Om du skär dig på Mike Newton hus, med Jessica där och Angela och dina andra normala vänner, det värsta som eventuellt kan ha hänt skulle vara vad? Kanske de inte kunde hitta ett plåster? Om du" d snubblade och slog över en hög med glas plattor på egen hand - utan att någon kastar dig in i dem - även då, vad är det värsta? Du skulle få blod på sätena när de körde dig till akuten? Mike Newton skulle ha haft din hand medan de sytt upp dig - och han skulle inte slåss lusten att döda dig hela tiden han var där. Försök inte att ta något av detta på dig, Bella. Det kommer bara göra mig mer äcklad av mig själv . "
Orden strömmade ut ur min mun. Jag hade talat hårdare än avsett och kunde se utseendet av chock på hennes ansikte. Jag kan lika gärna ha slagit henne över ansiktet. Hennes underläpp darrade och tårar hotade att spilla ur hennes ögon.
"Hur fan kunde Mike Newton hamna i den här konversationen? Hennes röst var skakande av ilska.
"Mike Newton hamnat i den här konversationen eftersom Mike Newton skulle vara ett fan så mycket hälsosammare för dig att vara med."
"Jag vill hellre dö än vara med Mike Newton, säger hon spottade. "Jag vill hellre dö än vara med någon annan än dig."
Jag rullade mina ögon i förbittring, "Var inte melodramatiska, tack."
"Nå, inte du bli löjligt." Hon stirrade på mig en blick av otro på hennes ansikte.
Jag har inte yttrar ett ord. Jag hade tappat humöret och tyckte synd om det, men det hade gått för långt. Om jag var tvungen att vara elak mot henne för att få henne att se att vår relation aldrig skulle kunna fungera, då det var vad jag hade att göra. Jag stannade bilen in på uppfarten, men blev inte se på henne.
"Stannar du ikväll?" frågade hon och hennes ögon bad mig att stanna.
"Jag borde gå hem", svarade jag utan att återvända blicken, mina knogar spännare som jag höll hårt i ratten ordentligt.
"För min födelsedag, säger hon bad.
Jag tog ett djupt andetag och blundade, klämmande bron över näsan mellan tummen och pekfingret. "Man kan inte ha både och - antingen du vill att folk ska ignorera din födelsedag eller om du inte. En eller det andra."
Jag kunde höra henne sucka, "Okej. Jag har bestämt att jag inte vill att du ska ignorera födelsedagspresent. Jag får se dig där uppe." Hon öppnade dörren och började klättra ut, kramade henne gåvor i hennes goda arm.
"Du behöver inte ta dem."
"Jag vill ha dem."
"Nej du inte. Carlisle och Esme lagt ut pengar på dig."
"Jag ska leva, svarade hon envist. Hon stängde dörren och jag blixtrade till hennes sida.
"Låt mig bära dem åtminstone, jag erbjöd och räckte fram mina händer. "Jag ska vara i ditt rum."
Hon log. "Tack."
"Grattis på födelsedagen." Jag lutade mig över att ge henne en snabb kyss på läpparna. Hon sträckte sig efter mig, men jag drog iväg innan hon kunde linda sina armar runt min hals. Jag lyste henne ett kort leende och försvann ur sikte.
Jag klättrade tyst genom hennes fönster och undrade hur många nätter jag hade kvar att spendera med henne. Jag satt på sin säng och lägga fram framför mig. Kramade kudden till mina bröst, inhaleras jag djupt hennes söta doft. Jag såg mig omkring i rummet, memorera varje detalj. Har jag har styrkan att låta henne gå?
Jag kunde höra hennes hälsning hennes far nedan. Deras samtal var snabbt. Hon var uppenbarligen att försöka undvika en lång redogörelse för kvällens händelser.
"Vad har hänt med din arm?" frågade han.
Hennes andedräkt fångats för bara ett ögonblick.
Åh, ingenting. Jag fick ett papper i bitar, min pojkvän bror försökte döda mig och min pojkvän kastade mig i en trave tallrikar. Du vet, det vanliga.
"Jag snubblade. Det är ingenting, säger hon ljög. "God natt, pappa."
Hennes steg blev starkare när hon närmade sig. Jag vred en av silver rutorna i mina händer, försöker dölja min standoffishness.
"Hej, jag hälsade henne som dörren knakade öppen.
Hon tog present från mina händer och klev in i mitt knä. Jag kunde känna hennes mjuka, varma kropp mot min. En våg av värme gick genom mig. Jag borstade den oberäkneliga delarna av hår från hennes ansikte och kysste hennes panna lätt.
"Hej, svarade hon, snuggling närmare. Jag lindade mina armar runt henne. "Kan jag öppna min presenterar nu?"
Hennes humör förändring förbryllad mig. "Var entusiasm ifrån?"
"Du gjorde mig nyfiken." Hon log och tog upp gåva från Carlisle och Esme.
"Tillåt mig, sa jag, tar paketet från händerna och ta bort papper i en enda gest. Det skulle inte vara mer papper nedskärningar i kväll.
"Är du säker på att jag klarar att lyfta på locket?" hon skojade.
Hon öppnade lådan och såg två flygbiljetter. "Vi ska till Jacksonville?" utropade hon.
"Det är tanken."
"Jag kan inte tro det. Renee kommer att knäppa! Du inte har något emot, men, tror du? Det är soligt, måste du stanna inne hela dagen." Spänningen i hennes röst var uppenbar.
"Jag tror att jag klarar det ... Om jag hade haft någon aning om att du kan svara på en gåva detta på rätt sätt, skulle jag ha gjort du öppna den framför Carlisle och Esme. Jag trodde du skulle klaga."
"Ja, naturligtvis, det är för mycket. Men jag får ta dig med mig!"
Hennes entusiasm var smittsam och jag kvävde ett skratt, "Nu har jag önskar att jag hade lagt ut pengar på din present. Jag förstod inte att du kunde vara rimligt."
Hon grinade och petade min sida lekfullt. Hon sträckte sig efter min gåva och, igen, oskyddat jag det för henne. Hon vände juvelen fall över i händerna med en nyfiken uttrycket i hennes ansikte.
"Vad är det?" frågade hon.
Jag tog CD från henne och nådde över till CD-spelaren vid hennes säng. Musiken började fylla rummet och hennes uttryck förändrats. Hennes ögon vidgades i förundran när hon insåg vad jag hade gett henne. Hennes läppar darrade och tårar spills ur hennes ögon, men hon snabbt torkade bort dem.
Fråga, frågade jag, "Har din arm ont?"
"Nej, det är inte min arm, svarade hon. "Det är underbart, Edward. Du kunde inte ha gett mig något jag skulle älska mer. Jag kan inte tro det."
Hennes slutna ögon när hon lyssnade på den mjuka melodi av hennes vaggvisa. Jag sprang mitt svala fingrarna genom håret som jag studerade hennes uttryck. Hon log fredligt. Jag kunde höra hennes hjärtslag ökar med min beröring och hennes ögon fladdrade öppen blick på mig. Det var så mycket kärlek i hennes ögon, kärlek som jag inte förtjänar.
"Jag trodde inte du skulle låta mig få ett piano så jag skulle kunna spela för dig här," jag retad.
"Du har rätt."
"Hur armen känner?" Jag tryckte.
"Bara bra, svarade hon. Tur för mig är Bella en hemsk lögnare. Jag kunde se att hon hade ont.
"Jag hämtar dig några Tylenol." Jag började gå upp.
"Jag behöver ingenting, säger hon protesterade, men jag ignorerade henne.
"Charlie ..." viskade hon.
"Han kommer inte att fånga mig." Jag blinkade åt henne och försvann innan hon skulle kunna invända. Utan ett ljud, samlade jag en flaska Tylenol och ett glas vatten och var tillbaka i sitt rum innan dörren kunde stängas bakom mig. Hon tog dem från mig utan argument.
"Det är sent." Jag plockade försiktigt upp henne och stoppade henne i hennes säng, noga med att inte störa hennes arm. Då jag låg bredvid henne och lindade armen om hennes axlar. Hon lutade i mig och släppte ut en suck av belåtenhet.
"Tack igen, viskade hon.
"Du är välkommen."
"Vad tänker du på?" frågade hon.
Jag tvekade. Jag önskade att hon inte hade frågat. "Jag tänkte rätt och fel, faktiskt." Jag kände hennes kropp stelnar i mina armar.
Hon bytte snabbt ämne. "Kom ihåg hur jag bestämde mig för att jag ville att du skulle inte ignorera min födelsedag?"
"Ja", svarade jag, osäker på om denna fråga ledde.
"Tja, jag tänkte, eftersom det är fortfarande min födelsedag, som jag vill att du kysser mig igen." Hon log coyly när hon såg upp i mina ögon.
"Du är giriga i kväll," jag retad.
"Ja, jag är - men snälla, gör inte något du inte vill göra." Hon log blygt som hennes kinder rodnade.
Jag skrattade. "Gud förbjude att jag skulle göra något jag inte vill göra."
Jag lyfte hakan med handen, tittar djupt in i hennes väntande ögon. Dra sitt ansikte till mig, smekte jag försiktigt hennes läppar med mina egna. Åh, vad jag skulle missa detta. Smärtan brände igenom mina bröst och jag kände ett akut behov av hennes beröring och undrade om detta skulle bli sista gången jag skulle hålla henne, kyssa henne. Jag längtade efter hennes läppar på min.
Hungrigt, tryckte jag mina läppar mot hennes med mer kraft än avsett och lät mina fingrar genom hennes hår. Hon tryckte ivrigt sig mot mig, detta var något hon ville också. Hennes fingrar fastnat i mitt hår som hon kastade sig ivrigt in i kyss. Värmen kommer bort av hennes strålade i hela min kropp. Den passion för kiss värmde mitt kalla hjärta och gjorde mitt huvud spinn. Jag kände min vilja tvekande och försiktigt, men bestämt, knuffade bort henne.
Hon flämtade när jag lät henne gå.
"Tyvärr," Jag bad om ursäkt, jag visste att jag hade låtit det gå för långt. "Det var utanför linjen."
"Jag har inget emot." Jag var säker på att hon inte gjorde det. Jag rörde vid hennes ansikte igen.
"Försök att sova, Bella."
"Nej, jag vill att du ska kyssa mig igen, säger hon protesterade.
"Du överskattar min självbehärskning."
"Vilket är frestande dig mer, mitt blod eller min kropp?" Hennes ögon var pyrande.
"Det är en slips." Jag log kortfattat. "Nu, varför inte du slutar att trycka din lycka och sova?"
"Bra, svarade hon. Hon kröp närmare, trycka hennes skadade arm mot min svala axel och började drivande för att sova.
Jag satt där, orörlig, spelar upp dagens händelser och om igen i mitt huvud. Här i min famn höll jag den finaste gåva jag någonsin fått. Hon suckade fredligt när hon sov. En tyst snyftning byggd i bröstet när jag löst vad jag skulle göra för att skydda henne.
Kommentarer
Trackback
