Moonless Night - Edward perspektiv Kapitel 2.
Kapitel 2 , Beslut
Esme såg på med stor oro etsning hennes ansikte som Carlisle placerade sin hand på min axel.
Emmett har Jasper återhållsamma. Jag måste ta en titt på hennes arm.
Mina ögon var djupa pooler av ilska blandat med sorg som jag såg till Carlisle och tillbaka på Bella. Min förblev stel och bildar en skyddande bur runt henne.
"Emmett, Rose, få Jasper utanför, säger han beställt.
Emmett höll vice grepp om Jasper, "Kom igen, Jasper." Emmett och Rosalie brottades honom ut genom dörren medan han fortsatte att morra och utfall.
Jag visste att något sådant skulle hända. Det var bara en tidsfråga. Kanske han nu får se hur löjligt denna fascination av hans är. Om jag inte hade varit för upptagen med att skydda Bella skulle jag ha inlett mig själv i Rosalie för hennes tankar.
Esme höll dörren öppen för dem, hålla näsan med sin andra hand, en blick absolut skam på hennes ansikte.
"Jag är så ledsen, Bella, hon bad om ursäkt vilket hon själv gled ut ur rummet.
Så ledsen, Edward.
Carlisle var gripande min axel tätt, vill jag lugna ned sig. Varje cell i min kropp var en strömförande ledning. Hans beröring skickade ett ryck av elektricitet genom mig som tvingade mig att fokusera. Jag såg upp, blick mitt möte Bellas rädd ansikte. Jag studerade hennes drag, inte avgöra om det var rädsla eller oro som jag såg där.
"Låt mig med, Edward," Carlisle talade lugnande.
Jag lät min kropp slappna av en aning när han knäböjde med Bella för att undersöka omfattningen av hennes skador. Jag skrev själv så gott jag kunde, så att Bella inte skulle se kval på mitt ansikte.
"Här, Carlisle, Alice sa när hon erbjöd honom en handduk.
Han skakade på huvudet. "Det är för mycket glas i såret." Han slet snabbt en remsa från duken och lindade den runt Bellas arm att bilda ett band.
Detta är inte så illa som det ser ut, men jag måste arbeta snabbt för att förhindra infektion. Carlisle sinne arbetade, som utgör en snabb diagnostisering av sin patient.
Lukten av hennes blod smugit sig in i mina näsborrar. Doften var så överväldigande att jag kunde smaka på min tunga. Monstret inuti fräste med törst och den brinnande i halsen rasat. Instinktivt slutade jag andas, tvingar monstret borta.
Carlisle såg till Bella med snälla ögon. "Bella, vill du jag köra dig till sjukhuset, eller vill du att jag ska ta hand om det här?"
Hon tittade upp på mig med skam i ögonen och sedan tillbaka till Carlisle. "Här snälla, mumlade hon.
"Jag hämtar din väska," Alice erbjuds, kör upp för trapporna till Carlisle undersökning.
Carlisle såg mig om hjälp, "Låt oss ta henne till köksbordet."
Jag lyfte försiktigt Bella, vagga henne i mina armar, noga med att inte röra armen och mer noga med att inte andas. Frestelsen var för stor och inte något som jag var villig att riskera. Hon inte se på mig, rädd för min reaktion, gissade jag. Hennes späda kropp var dallrande i mina armar. Chocken av planet måste bosätta sig i henne. Kanske nu skulle hon förstå den verkliga faror hon utsatts för under med mig.
Carlisle talade till Bella som en fråga pappa skulle till sin dotter: "Hur mår du, Bella?" frågade han.
"Jag mår bra, svarade hon.
Jag kunde se att hon försökte vara stark för mig. Jag gjorde en onödig ansträngning att inte visa några känslor i ansiktet. Jag kunde inte låta henne se hur mycket jag kämpade, det skulle bara öka hennes rädsla.
Alice hade Carlisle medicinska påse färdig på bordet när jag Bella ner. Carlisle gick genast till arbetet på armen, försiktigt plockning ut de små skärvor av krossat glas. Jag fortsatte att sväva skyddsmarkerade, striden i mellan beskyddaren och jägaren rasade på. Jag tvingade min kropp att vara stel som en staty när jag såg Carlisle tenderar att hennes sår.
Hon tittade upp på mig och suckade, "Gå bara, Edward." Hon måste känna mig alltför väl.
"Jag kan hantera det", vidhöll jag benhårt. Jag var säker på att hon kunde se igenom min fasad.
Edward, bör du gå. Hon är orolig för dig. Du gör det bara värre om du bor.
Hon fortsatte: "Du behöver inte vara en hjälte. Carlisle kan fixa in mig utan din hjälp. Gå och hämta lite frisk luft." Hon ryggade tillbaka av smärta och mina fötter var planterade.
"Jag ska stanna," jag insisterade.
"Varför är du så masochistiska?"
"Edward, kan du lika gärna gå att hitta Jasper innan han blir för långt. Jag är säker på att han är upprörd på sig själv, och jag tvivlar på att han ska lyssna till någon annan än dig just nu," Carlisle insköt.
Jag brottades med tanken på att lämna Bella nu, men beslutat att Carlisle hade rätt.
"Ja ... leta Jasper." Min röst bogserad av.
"Du kan lika gärna göra något nyttigt," Alice instämde, hennes ton avvisande.
Jag stirrade på Alice med intensitet så intensiv att hon kort blev förbluffad, men stod hennes mark. Jag visste att jag var att tvingas ut för mitt eget förstånd, men jag behövde inte gilla det. Med en sista blick mot min stackars Bella, stormade jag ut ur rummet, fortfarande håller andan.
Jag lät den svala nattluften fylla mina lungor när jag sprang genom skogen. Jag var inte redo att möta Jasper än. Jag behövde lugna ner först. Jag slutade springa och knäböjde på marken, mitt huvud i mina händer.
Varför händer det? Hur kunde jag vara så självisk att riskera sitt liv? Så mycket som det smärtade mig att erkänna det, var Rosalie rätt. Jag var dumt att tro att vår okonventionella förhållande någonsin skulle kunna fungera. Bella var alltför bräcklig, alltför dyrbar. Oavsett hur mycket jag älskade henne, jag var alldeles för farligt att vara nära henne. Hon hörde inte i min värld. Jag kunde se att alltför tydligt nu. Varje stund med henne var en kamp mot min sanna natur och jag hade varit en idiot för att försöka bli något jag inte heller någonsin kommer att bli.
Jag kände en mjuk hand röra vid min axel som Alice på knä bredvid mig. Hon pratade inte, men jag kunde höra hennes tankar lika tydligt som om hon hade.
Oroa dig inte Edward, kommer allt att bli bra. Jasper kommer inte att försöka skada henne igen, jag ser det. Ingen kunde ha känt något sådant skulle hända. Det var en olycka. Det finns ingen anledning för dig att skylla dig själv.
Jag såg upp på henne med sorgsen blick. Hon hade fel. Jag var skuld till att sätta Bella i denna situation. Hon hade naivt lagt sitt liv i mina händer. Alice smekte mina axlar lugnande innan hon gick för att hitta Jasper.
Jag rensas mitt sinne och försökte att fokusera på Carlisle, ser Bella genom hans tankar. Jag kunde se honom noga rengöring och sy Bellas sår. Jag är fortfarande förvånad över Carlisle's lugn. Det tar en hel del disciplin att göra vad han gör och jag beundrar hans mod.
De talade ledigt och jag lyssnade, tog del av hennes humör. De diskuterade odödlighet och liv efter detta. Efter vårt samtal i eftermiddag, var det ingen överraskning för mig att hon försökte Carlisle insyn i frågan.
Bella verkade tjafsa om hennes själ igen. "Det är det verkliga problemet, är inte det?" frågade hon. "Det är därför han är så svårt om mig."
Åh, Edward. Jag önskar du kunde tro som jag.
"Jag tittar på min ... son," Carlisle började. "Hans styrka, hans godhet, ljusstyrkan som lyser ur honom - och det enda bränslen som hoppas att tro, mycket mer än någonsin. Hur kan det inte vara mer för en som Edward?
Jag kunde se hennes ögon genom hans. Hon trodde honom utan att fråga, att se orubblig tro i sitt uttryck.
"Men om jag trodde som han gör. Om du tror som han gjorde. Kan du ta bort sin själ?" Hennes ansikte föll. Tack och lov förstod Carlisle mina betänkligheter mot att bevilja hennes begäran och enkelt sätta hennes argument att vila.
"Du ser problemet."
Hon nickade, men jag kunde se en glimt av envishet i hennes ögon. "Det är mitt val, säger hon insisterade.
"Det är hans också, säger han motverkas.
Jag slöt mig kort, så en stund för att samla mina tankar. Vilken katastrof denna natt hade visat sig vara! Jag skrev mig själv och steg till mina fötter.
Gå tillbaka till huset, snarare än att köra, får jag känslor rinna av mig. Jag kunde inte låta henne se hur djupt det påverkat mig. Jag var tvungen att vara stark för henne. Jag var tvungen att skydda henne ... från mig själv. Jag tillät domningar att ställa in, finslipa min stoiska låtsas.
Ljuset från den öppna köksdörren sköljde över det våta gräset. Carlisle lugna röst som hela natten luften. "Jag var inte ledsen, men. Jag har aldrig varit ledsen över att jag räddade Edward."
Min son ... Jag önskar att han kunde se det goda i sig som är så uppenbart för alla runt omkring honom. Hur kunde han tvivla på det?
Jag steg in genom dörren när Carlisle sa, "jag antar att jag borde ta dig hem nu."
"Jag ska göra det", sa jag när jag passerade rummet till Bella. Hennes ögon var att söka mig, försöker se vad jag kunde gömma sig. Mitt ansikte visade inga känslor, av att jag var säker, men mina ögon skulle ge mig iväg om hon tittat närmare nog. Hennes ögon trängde djupt in i min själ - undrar, forskande. Jag kunde se den rädsla och oro etsad på hennes ansikte.
Hon såg den nöd i mina ögon och svarade: "Carlisle kan ta mig."
"Jag mår bra," jag insisterade. "Du måste ändra i alla fall. Du skulle ge Charlie en hjärtattack hur man ser." Jag gjorde en gest till hennes blodiga blus. "Jag har Alice dig något."
Jag lämnade snabbt. Jag sprang för att hämta Alice, men också löper från Bellas analysera stirra. Jag kunde höra Bella erkänna, "Han är mycket upprörd." Jag kunde alltid räkna med henne gärna uppfattning att se rakt på pudelns kärna.
Carlisle svarade: "Ja. Ikväll är precis den typ av sak som han fruktar mest. Du sätts i fara på grund av vad vi är."
Carlisle hade rätt. Risken som jag ställde till Bella hade i spetsen för mitt sinne sedan den dag jag träffade henne. "Ditt nummer var upp dagen vi träffades, 'Jag minns att säga till henne, men hon aldrig trodde att jag kunde vara ett hot mot henne. Hon var den enda människa jag någonsin mött som inte drar sig för vår typ. Det var som om hon hade ingen känsla av självbevarelsedrift.
Vart tror du att du är på väg? Emmett och Rosalie gled ut ur träd och stod stadigt, blockera min väg.
"Jag ska få Alice. Så om ni -" Jag vinkade åt dem att komma ur min väg.
Rosalie gav Emmett en försiktig blick. "Jag tror inte att det vore klokt. Hon är med Jasper."
"Jag tänker inte göra något för att Jasper, men om du inte får ut av min väg, kan jag vända mina intentioner på dig." Jag glodde ondskefullt på min syster. "Ju snabbare jag kommer till Alice, desto snabbare kan jag komma tillbaka till Bella."
Hon suckade och rörde Emmett arm. De utbytte blickar och gick åt sidan, vilket gör mig igenom.
Jag sprang vidare in i skogen, mot ljudet av Alice tankar. När jag närmade mig, kunde jag höra Alice tröstande Jasper.
"Jasper, det är inte ditt fel. Du halkade. Så vad? Det kunde ha hänt någon av oss."
Jasper hängde med huvudet. "Jag är svag. Jag kunde ha dödat henne, Alice, jag skulle ha dödat henne. Edward måste hata mig."
"Tänk inte så! Han inte hatar dig. Och du kunde inte ha skadat henne, vi skulle ha skyddat dig från det."
Jag gick mot dem och de båda vänd mig. Alice gav mig en varning bländning. Försök inte någonting. Han känner redan hemskt.
Jasper ögon var fulla av skam och ånger. "Jag kan inte börja tala om hur ledsen jag är, Edward," började han. "Detta är mycket svårt för mig. Jag skäms över min svaghet och jag ber att du kommer en dag förlåta mig."
Jag spetsade mina läppar och nickade. Jag kunde inte dölja min smärta. "Alice, jag måste du hitta något för Bella att bära hem. Vi kan inte ta henne hem till Charlie hur hon ser ut nu."
"Visst", svarade hon, "Jasper, jag kommer strax."
Hennes lilla hand vaggade hans ansikte och hon kysste honom lätt på pannan innan han att lämna. Han gav mig ett sista ursäktande titt innan den sänks huvudet i hans händer. Jag vände mig till leda Alice tillbaka till Bella.
Hon följde mig tillbaka till huset och dansade till Bella sida när vi gick genom dörren. Jag behöll min avstånd, fortfarande brottas med mitt samvete.
"C'mon. Jag hämtar dig något mindre makabert att bära." Alice blinkade åt Bella, som leder henne i handen uppför trappan.
När de var utom hörhåll, vände Carlisle till mig. "Man kan inte skylla dig själv för detta, Edward. Ni vet att Jasper är nyaste till vår livsstil och det är fortfarande svårt för honom. Det var bara en olycka."
"Det kan vara", svarade jag, min röst bryta ", men det ändå inte det faktum att vi är en fara för henne. Oavsett hur mycket jag älskar henne, behovet av att skydda henne måste vara min högsta prioritet . Hon skulle få det bättre ... "Min röst bröt eftersom genomförandet av vad som måste göras hotade att slita mitt hjärta i två.
Edward, du inte tänka så. Hon älskar dig och du älskar henne. Hon vet riskerna. Jag har sett en mirakulös förändring du sedan Bella kom in i ditt liv. Jag kan inte uthärda tanken på att du är ensam igen. Esme tankar var ingen tröst för mig.
Bella och Alice ner för trappan. Alice var att hitta en skjorta som liknar nog att Bellas förstört en att Charlie inte skulle märka förändringen. Jag väntade vid ytterdörren och öppnade den för henne, utan att göra ögonkontakt.
"Ta dina saker!" Alice utbrast lämnar Bella sin kamera och oöppnade presenter. Bella grep dem i hennes goda arm. "Du kan tacka mig senare, när du har öppnat dem."
Alice log varmt mot henne. Bella vände sig till semester och Alice gav mig en orolig blick. Jag är ledsen, öppning hon.
Jag kunde känna den berörda utseende av min familj på mig som jag ledde Bella till bilen. Utan ett ord, jag hjälpte henne in i passagerarsätet och gick runt trucken.
Jag kunde se henne snabbt knuffande något under hennes stol och gissade att det var band som dekorerade sin nya stereo. Hon ville så mycket för att undanröja alla bevis på de katastrofala kvällens händelser.
Vi körde hem under tystnad. Jag tålde inte att se på henne. Jag tryckte gasen i golvet, beredd hennes förhistoriska lastbil att åka så snabbt som möjligt. Jag längtade efter denna fruktansvärda natt för att vara över.
"Säg något, sade hon, hennes röst vackla.
"Vad vill du jag ska säga?" Frågade jag hålla min ton orörlig.
"Säg att du förlåter mig ..." hennes röst försvann. Jag kunde höra sorg i hennes tveksamma grund.
Fury började stiga i bröstet. "Förlåt dig? För vad?" Frågade jag hetsigt. Control. Behålla kontrollen.
"Om jag hade varit mer försiktig, skulle ingenting ha hänt."
Jag kunde inte tro vad jag hörde. Hon var skylla sig själv? "Bella, du gav dig själv ett papper cut - som knappast förtjänar dödsstraff."
"Det är fortfarande mitt fel." Hon sänkte sitt huvud, förödmjukad av röran hon trodde hon skapat. Jag började tappa humöret. Orden brände i min hals tills jag kunde hålla dem tillbaka längre. De flöt ut i en flod av förargelse.
"Din fel? Om du skär dig på Mike Newton hus, med Jessica där och Angela och dina andra normala vänner, det värsta som eventuellt kan ha hänt skulle vara vad? Kanske de inte kunde hitta ett plåster? Om du" d snubblade och slog över en hög med glas plattor på egen hand - utan att någon kastar dig in i dem - även då, vad är det värsta? Du skulle få blod på sätena när de körde dig till akuten? Mike Newton skulle ha haft din hand medan de sytt upp dig - och han skulle inte slåss lusten att döda dig hela tiden han var där. Försök inte att ta något av detta på dig, Bella. Det kommer bara göra mig mer äcklad av mig själv . "
Orden strömmade ut ur min mun. Jag hade talat hårdare än avsett och kunde se utseendet av chock på hennes ansikte. Jag kan lika gärna ha slagit henne över ansiktet. Hennes underläpp darrade och tårar hotade att spilla ur hennes ögon.
"Hur fan kunde Mike Newton hamna i den här konversationen? Hennes röst var skakande av ilska.
"Mike Newton hamnat i den här konversationen eftersom Mike Newton skulle vara ett fan så mycket hälsosammare för dig att vara med."
"Jag vill hellre dö än vara med Mike Newton, säger hon spottade. "Jag vill hellre dö än vara med någon annan än dig."
Jag rullade mina ögon i förbittring, "Var inte melodramatiska, tack."
"Nå, inte du bli löjligt." Hon stirrade på mig en blick av otro på hennes ansikte.
Jag har inte yttrar ett ord. Jag hade tappat humöret och tyckte synd om det, men det hade gått för långt. Om jag var tvungen att vara elak mot henne för att få henne att se att vår relation aldrig skulle kunna fungera, då det var vad jag hade att göra. Jag stannade bilen in på uppfarten, men blev inte se på henne.
"Stannar du ikväll?" frågade hon och hennes ögon bad mig att stanna.
"Jag borde gå hem", svarade jag utan att återvända blicken, mina knogar spännare som jag höll hårt i ratten ordentligt.
"För min födelsedag, säger hon bad.
Jag tog ett djupt andetag och blundade, klämmande bron över näsan mellan tummen och pekfingret. "Man kan inte ha både och - antingen du vill att folk ska ignorera din födelsedag eller om du inte. En eller det andra."
Jag kunde höra henne sucka, "Okej. Jag har bestämt att jag inte vill att du ska ignorera födelsedagspresent. Jag får se dig där uppe." Hon öppnade dörren och började klättra ut, kramade henne gåvor i hennes goda arm.
"Du behöver inte ta dem."
"Jag vill ha dem."
"Nej du inte. Carlisle och Esme lagt ut pengar på dig."
"Jag ska leva, svarade hon envist. Hon stängde dörren och jag blixtrade till hennes sida.
"Låt mig bära dem åtminstone, jag erbjöd och räckte fram mina händer. "Jag ska vara i ditt rum."
Hon log. "Tack."
"Grattis på födelsedagen." Jag lutade mig över att ge henne en snabb kyss på läpparna. Hon sträckte sig efter mig, men jag drog iväg innan hon kunde linda sina armar runt min hals. Jag lyste henne ett kort leende och försvann ur sikte.
Jag klättrade tyst genom hennes fönster och undrade hur många nätter jag hade kvar att spendera med henne. Jag satt på sin säng och lägga fram framför mig. Kramade kudden till mina bröst, inhaleras jag djupt hennes söta doft. Jag såg mig omkring i rummet, memorera varje detalj. Har jag har styrkan att låta henne gå?
Jag kunde höra hennes hälsning hennes far nedan. Deras samtal var snabbt. Hon var uppenbarligen att försöka undvika en lång redogörelse för kvällens händelser.
"Vad har hänt med din arm?" frågade han.
Hennes andedräkt fångats för bara ett ögonblick.
Åh, ingenting. Jag fick ett papper i bitar, min pojkvän bror försökte döda mig och min pojkvän kastade mig i en trave tallrikar. Du vet, det vanliga.
"Jag snubblade. Det är ingenting, säger hon ljög. "God natt, pappa."
Hennes steg blev starkare när hon närmade sig. Jag vred en av silver rutorna i mina händer, försöker dölja min standoffishness.
"Hej, jag hälsade henne som dörren knakade öppen.
Hon tog present från mina händer och klev in i mitt knä. Jag kunde känna hennes mjuka, varma kropp mot min. En våg av värme gick genom mig. Jag borstade den oberäkneliga delarna av hår från hennes ansikte och kysste hennes panna lätt.
"Hej, svarade hon, snuggling närmare. Jag lindade mina armar runt henne. "Kan jag öppna min presenterar nu?"
Hennes humör förändring förbryllad mig. "Var entusiasm ifrån?"
"Du gjorde mig nyfiken." Hon log och tog upp gåva från Carlisle och Esme.
"Tillåt mig, sa jag, tar paketet från händerna och ta bort papper i en enda gest. Det skulle inte vara mer papper nedskärningar i kväll.
"Är du säker på att jag klarar att lyfta på locket?" hon skojade.
Hon öppnade lådan och såg två flygbiljetter. "Vi ska till Jacksonville?" utropade hon.
"Det är tanken."
"Jag kan inte tro det. Renee kommer att knäppa! Du inte har något emot, men, tror du? Det är soligt, måste du stanna inne hela dagen." Spänningen i hennes röst var uppenbar.
"Jag tror att jag klarar det ... Om jag hade haft någon aning om att du kan svara på en gåva detta på rätt sätt, skulle jag ha gjort du öppna den framför Carlisle och Esme. Jag trodde du skulle klaga."
"Ja, naturligtvis, det är för mycket. Men jag får ta dig med mig!"
Hennes entusiasm var smittsam och jag kvävde ett skratt, "Nu har jag önskar att jag hade lagt ut pengar på din present. Jag förstod inte att du kunde vara rimligt."
Hon grinade och petade min sida lekfullt. Hon sträckte sig efter min gåva och, igen, oskyddat jag det för henne. Hon vände juvelen fall över i händerna med en nyfiken uttrycket i hennes ansikte.
"Vad är det?" frågade hon.
Jag tog CD från henne och nådde över till CD-spelaren vid hennes säng. Musiken började fylla rummet och hennes uttryck förändrats. Hennes ögon vidgades i förundran när hon insåg vad jag hade gett henne. Hennes läppar darrade och tårar spills ur hennes ögon, men hon snabbt torkade bort dem.
Fråga, frågade jag, "Har din arm ont?"
"Nej, det är inte min arm, svarade hon. "Det är underbart, Edward. Du kunde inte ha gett mig något jag skulle älska mer. Jag kan inte tro det."
Hennes slutna ögon när hon lyssnade på den mjuka melodi av hennes vaggvisa. Jag sprang mitt svala fingrarna genom håret som jag studerade hennes uttryck. Hon log fredligt. Jag kunde höra hennes hjärtslag ökar med min beröring och hennes ögon fladdrade öppen blick på mig. Det var så mycket kärlek i hennes ögon, kärlek som jag inte förtjänar.
"Jag trodde inte du skulle låta mig få ett piano så jag skulle kunna spela för dig här," jag retad.
"Du har rätt."
"Hur armen känner?" Jag tryckte.
"Bara bra, svarade hon. Tur för mig är Bella en hemsk lögnare. Jag kunde se att hon hade ont.
"Jag hämtar dig några Tylenol." Jag började gå upp.
"Jag behöver ingenting, säger hon protesterade, men jag ignorerade henne.
"Charlie ..." viskade hon.
"Han kommer inte att fånga mig." Jag blinkade åt henne och försvann innan hon skulle kunna invända. Utan ett ljud, samlade jag en flaska Tylenol och ett glas vatten och var tillbaka i sitt rum innan dörren kunde stängas bakom mig. Hon tog dem från mig utan argument.
"Det är sent." Jag plockade försiktigt upp henne och stoppade henne i hennes säng, noga med att inte störa hennes arm. Då jag låg bredvid henne och lindade armen om hennes axlar. Hon lutade i mig och släppte ut en suck av belåtenhet.
"Tack igen, viskade hon.
"Du är välkommen."
"Vad tänker du på?" frågade hon.
Jag tvekade. Jag önskade att hon inte hade frågat. "Jag tänkte rätt och fel, faktiskt." Jag kände hennes kropp stelnar i mina armar.
Hon bytte snabbt ämne. "Kom ihåg hur jag bestämde mig för att jag ville att du skulle inte ignorera min födelsedag?"
"Ja", svarade jag, osäker på om denna fråga ledde.
"Tja, jag tänkte, eftersom det är fortfarande min födelsedag, som jag vill att du kysser mig igen." Hon log coyly när hon såg upp i mina ögon.
"Du är giriga i kväll," jag retad.
"Ja, jag är - men snälla, gör inte något du inte vill göra." Hon log blygt som hennes kinder rodnade.
Jag skrattade. "Gud förbjude att jag skulle göra något jag inte vill göra."
Jag lyfte hakan med handen, tittar djupt in i hennes väntande ögon. Dra sitt ansikte till mig, smekte jag försiktigt hennes läppar med mina egna. Åh, vad jag skulle missa detta. Smärtan brände igenom mina bröst och jag kände ett akut behov av hennes beröring och undrade om detta skulle bli sista gången jag skulle hålla henne, kyssa henne. Jag längtade efter hennes läppar på min.
Hungrigt, tryckte jag mina läppar mot hennes med mer kraft än avsett och lät mina fingrar genom hennes hår. Hon tryckte ivrigt sig mot mig, detta var något hon ville också. Hennes fingrar fastnat i mitt hår som hon kastade sig ivrigt in i kyss. Värmen kommer bort av hennes strålade i hela min kropp. Den passion för kiss värmde mitt kalla hjärta och gjorde mitt huvud spinn. Jag kände min vilja tvekande och försiktigt, men bestämt, knuffade bort henne.
Hon flämtade när jag lät henne gå.
"Tyvärr," Jag bad om ursäkt, jag visste att jag hade låtit det gå för långt. "Det var utanför linjen."
"Jag har inget emot." Jag var säker på att hon inte gjorde det. Jag rörde vid hennes ansikte igen.
"Försök att sova, Bella."
"Nej, jag vill att du ska kyssa mig igen, säger hon protesterade.
"Du överskattar min självbehärskning."
"Vilket är frestande dig mer, mitt blod eller min kropp?" Hennes ögon var pyrande.
"Det är en slips." Jag log kortfattat. "Nu, varför inte du slutar att trycka din lycka och sova?"
"Bra, svarade hon. Hon kröp närmare, trycka hennes skadade arm mot min svala axel och började drivande för att sova.
Jag satt där, orörlig, spelar upp dagens händelser och om igen i mitt huvud. Här i min famn höll jag den finaste gåva jag någonsin fått. Hon suckade fredligt när hon sov. En tyst snyftning byggd i bröstet när jag löst vad jag skulle göra för att skydda henne.
Esme såg på med stor oro etsning hennes ansikte som Carlisle placerade sin hand på min axel.
Emmett har Jasper återhållsamma. Jag måste ta en titt på hennes arm.
Mina ögon var djupa pooler av ilska blandat med sorg som jag såg till Carlisle och tillbaka på Bella. Min förblev stel och bildar en skyddande bur runt henne.
"Emmett, Rose, få Jasper utanför, säger han beställt.
Emmett höll vice grepp om Jasper, "Kom igen, Jasper." Emmett och Rosalie brottades honom ut genom dörren medan han fortsatte att morra och utfall.
Jag visste att något sådant skulle hända. Det var bara en tidsfråga. Kanske han nu får se hur löjligt denna fascination av hans är. Om jag inte hade varit för upptagen med att skydda Bella skulle jag ha inlett mig själv i Rosalie för hennes tankar.
Esme höll dörren öppen för dem, hålla näsan med sin andra hand, en blick absolut skam på hennes ansikte.
"Jag är så ledsen, Bella, hon bad om ursäkt vilket hon själv gled ut ur rummet.
Så ledsen, Edward.
Carlisle var gripande min axel tätt, vill jag lugna ned sig. Varje cell i min kropp var en strömförande ledning. Hans beröring skickade ett ryck av elektricitet genom mig som tvingade mig att fokusera. Jag såg upp, blick mitt möte Bellas rädd ansikte. Jag studerade hennes drag, inte avgöra om det var rädsla eller oro som jag såg där.
"Låt mig med, Edward," Carlisle talade lugnande.
Jag lät min kropp slappna av en aning när han knäböjde med Bella för att undersöka omfattningen av hennes skador. Jag skrev själv så gott jag kunde, så att Bella inte skulle se kval på mitt ansikte.
"Här, Carlisle, Alice sa när hon erbjöd honom en handduk.
Han skakade på huvudet. "Det är för mycket glas i såret." Han slet snabbt en remsa från duken och lindade den runt Bellas arm att bilda ett band.
Detta är inte så illa som det ser ut, men jag måste arbeta snabbt för att förhindra infektion. Carlisle sinne arbetade, som utgör en snabb diagnostisering av sin patient.
Lukten av hennes blod smugit sig in i mina näsborrar. Doften var så överväldigande att jag kunde smaka på min tunga. Monstret inuti fräste med törst och den brinnande i halsen rasat. Instinktivt slutade jag andas, tvingar monstret borta.
Carlisle såg till Bella med snälla ögon. "Bella, vill du jag köra dig till sjukhuset, eller vill du att jag ska ta hand om det här?"
Hon tittade upp på mig med skam i ögonen och sedan tillbaka till Carlisle. "Här snälla, mumlade hon.
"Jag hämtar din väska," Alice erbjuds, kör upp för trapporna till Carlisle undersökning.
Carlisle såg mig om hjälp, "Låt oss ta henne till köksbordet."
Jag lyfte försiktigt Bella, vagga henne i mina armar, noga med att inte röra armen och mer noga med att inte andas. Frestelsen var för stor och inte något som jag var villig att riskera. Hon inte se på mig, rädd för min reaktion, gissade jag. Hennes späda kropp var dallrande i mina armar. Chocken av planet måste bosätta sig i henne. Kanske nu skulle hon förstå den verkliga faror hon utsatts för under med mig.
Carlisle talade till Bella som en fråga pappa skulle till sin dotter: "Hur mår du, Bella?" frågade han.
"Jag mår bra, svarade hon.
Jag kunde se att hon försökte vara stark för mig. Jag gjorde en onödig ansträngning att inte visa några känslor i ansiktet. Jag kunde inte låta henne se hur mycket jag kämpade, det skulle bara öka hennes rädsla.
Alice hade Carlisle medicinska påse färdig på bordet när jag Bella ner. Carlisle gick genast till arbetet på armen, försiktigt plockning ut de små skärvor av krossat glas. Jag fortsatte att sväva skyddsmarkerade, striden i mellan beskyddaren och jägaren rasade på. Jag tvingade min kropp att vara stel som en staty när jag såg Carlisle tenderar att hennes sår.
Hon tittade upp på mig och suckade, "Gå bara, Edward." Hon måste känna mig alltför väl.
"Jag kan hantera det", vidhöll jag benhårt. Jag var säker på att hon kunde se igenom min fasad.
Edward, bör du gå. Hon är orolig för dig. Du gör det bara värre om du bor.
Hon fortsatte: "Du behöver inte vara en hjälte. Carlisle kan fixa in mig utan din hjälp. Gå och hämta lite frisk luft." Hon ryggade tillbaka av smärta och mina fötter var planterade.
"Jag ska stanna," jag insisterade.
"Varför är du så masochistiska?"
"Edward, kan du lika gärna gå att hitta Jasper innan han blir för långt. Jag är säker på att han är upprörd på sig själv, och jag tvivlar på att han ska lyssna till någon annan än dig just nu," Carlisle insköt.
Jag brottades med tanken på att lämna Bella nu, men beslutat att Carlisle hade rätt.
"Ja ... leta Jasper." Min röst bogserad av.
"Du kan lika gärna göra något nyttigt," Alice instämde, hennes ton avvisande.
Jag stirrade på Alice med intensitet så intensiv att hon kort blev förbluffad, men stod hennes mark. Jag visste att jag var att tvingas ut för mitt eget förstånd, men jag behövde inte gilla det. Med en sista blick mot min stackars Bella, stormade jag ut ur rummet, fortfarande håller andan.
Jag lät den svala nattluften fylla mina lungor när jag sprang genom skogen. Jag var inte redo att möta Jasper än. Jag behövde lugna ner först. Jag slutade springa och knäböjde på marken, mitt huvud i mina händer.
Varför händer det? Hur kunde jag vara så självisk att riskera sitt liv? Så mycket som det smärtade mig att erkänna det, var Rosalie rätt. Jag var dumt att tro att vår okonventionella förhållande någonsin skulle kunna fungera. Bella var alltför bräcklig, alltför dyrbar. Oavsett hur mycket jag älskade henne, jag var alldeles för farligt att vara nära henne. Hon hörde inte i min värld. Jag kunde se att alltför tydligt nu. Varje stund med henne var en kamp mot min sanna natur och jag hade varit en idiot för att försöka bli något jag inte heller någonsin kommer att bli.
Jag kände en mjuk hand röra vid min axel som Alice på knä bredvid mig. Hon pratade inte, men jag kunde höra hennes tankar lika tydligt som om hon hade.
Oroa dig inte Edward, kommer allt att bli bra. Jasper kommer inte att försöka skada henne igen, jag ser det. Ingen kunde ha känt något sådant skulle hända. Det var en olycka. Det finns ingen anledning för dig att skylla dig själv.
Jag såg upp på henne med sorgsen blick. Hon hade fel. Jag var skuld till att sätta Bella i denna situation. Hon hade naivt lagt sitt liv i mina händer. Alice smekte mina axlar lugnande innan hon gick för att hitta Jasper.
Jag rensas mitt sinne och försökte att fokusera på Carlisle, ser Bella genom hans tankar. Jag kunde se honom noga rengöring och sy Bellas sår. Jag är fortfarande förvånad över Carlisle's lugn. Det tar en hel del disciplin att göra vad han gör och jag beundrar hans mod.
De talade ledigt och jag lyssnade, tog del av hennes humör. De diskuterade odödlighet och liv efter detta. Efter vårt samtal i eftermiddag, var det ingen överraskning för mig att hon försökte Carlisle insyn i frågan.
Bella verkade tjafsa om hennes själ igen. "Det är det verkliga problemet, är inte det?" frågade hon. "Det är därför han är så svårt om mig."
Åh, Edward. Jag önskar du kunde tro som jag.
"Jag tittar på min ... son," Carlisle började. "Hans styrka, hans godhet, ljusstyrkan som lyser ur honom - och det enda bränslen som hoppas att tro, mycket mer än någonsin. Hur kan det inte vara mer för en som Edward?
Jag kunde se hennes ögon genom hans. Hon trodde honom utan att fråga, att se orubblig tro i sitt uttryck.
"Men om jag trodde som han gör. Om du tror som han gjorde. Kan du ta bort sin själ?" Hennes ansikte föll. Tack och lov förstod Carlisle mina betänkligheter mot att bevilja hennes begäran och enkelt sätta hennes argument att vila.
"Du ser problemet."
Hon nickade, men jag kunde se en glimt av envishet i hennes ögon. "Det är mitt val, säger hon insisterade.
"Det är hans också, säger han motverkas.
Jag slöt mig kort, så en stund för att samla mina tankar. Vilken katastrof denna natt hade visat sig vara! Jag skrev mig själv och steg till mina fötter.
Gå tillbaka till huset, snarare än att köra, får jag känslor rinna av mig. Jag kunde inte låta henne se hur djupt det påverkat mig. Jag var tvungen att vara stark för henne. Jag var tvungen att skydda henne ... från mig själv. Jag tillät domningar att ställa in, finslipa min stoiska låtsas.
Ljuset från den öppna köksdörren sköljde över det våta gräset. Carlisle lugna röst som hela natten luften. "Jag var inte ledsen, men. Jag har aldrig varit ledsen över att jag räddade Edward."
Min son ... Jag önskar att han kunde se det goda i sig som är så uppenbart för alla runt omkring honom. Hur kunde han tvivla på det?
Jag steg in genom dörren när Carlisle sa, "jag antar att jag borde ta dig hem nu."
"Jag ska göra det", sa jag när jag passerade rummet till Bella. Hennes ögon var att söka mig, försöker se vad jag kunde gömma sig. Mitt ansikte visade inga känslor, av att jag var säker, men mina ögon skulle ge mig iväg om hon tittat närmare nog. Hennes ögon trängde djupt in i min själ - undrar, forskande. Jag kunde se den rädsla och oro etsad på hennes ansikte.
Hon såg den nöd i mina ögon och svarade: "Carlisle kan ta mig."
"Jag mår bra," jag insisterade. "Du måste ändra i alla fall. Du skulle ge Charlie en hjärtattack hur man ser." Jag gjorde en gest till hennes blodiga blus. "Jag har Alice dig något."
Jag lämnade snabbt. Jag sprang för att hämta Alice, men också löper från Bellas analysera stirra. Jag kunde höra Bella erkänna, "Han är mycket upprörd." Jag kunde alltid räkna med henne gärna uppfattning att se rakt på pudelns kärna.
Carlisle svarade: "Ja. Ikväll är precis den typ av sak som han fruktar mest. Du sätts i fara på grund av vad vi är."
Carlisle hade rätt. Risken som jag ställde till Bella hade i spetsen för mitt sinne sedan den dag jag träffade henne. "Ditt nummer var upp dagen vi träffades, 'Jag minns att säga till henne, men hon aldrig trodde att jag kunde vara ett hot mot henne. Hon var den enda människa jag någonsin mött som inte drar sig för vår typ. Det var som om hon hade ingen känsla av självbevarelsedrift.
Vart tror du att du är på väg? Emmett och Rosalie gled ut ur träd och stod stadigt, blockera min väg.
"Jag ska få Alice. Så om ni -" Jag vinkade åt dem att komma ur min väg.
Rosalie gav Emmett en försiktig blick. "Jag tror inte att det vore klokt. Hon är med Jasper."
"Jag tänker inte göra något för att Jasper, men om du inte får ut av min väg, kan jag vända mina intentioner på dig." Jag glodde ondskefullt på min syster. "Ju snabbare jag kommer till Alice, desto snabbare kan jag komma tillbaka till Bella."
Hon suckade och rörde Emmett arm. De utbytte blickar och gick åt sidan, vilket gör mig igenom.
Jag sprang vidare in i skogen, mot ljudet av Alice tankar. När jag närmade mig, kunde jag höra Alice tröstande Jasper.
"Jasper, det är inte ditt fel. Du halkade. Så vad? Det kunde ha hänt någon av oss."
Jasper hängde med huvudet. "Jag är svag. Jag kunde ha dödat henne, Alice, jag skulle ha dödat henne. Edward måste hata mig."
"Tänk inte så! Han inte hatar dig. Och du kunde inte ha skadat henne, vi skulle ha skyddat dig från det."
Jag gick mot dem och de båda vänd mig. Alice gav mig en varning bländning. Försök inte någonting. Han känner redan hemskt.
Jasper ögon var fulla av skam och ånger. "Jag kan inte börja tala om hur ledsen jag är, Edward," började han. "Detta är mycket svårt för mig. Jag skäms över min svaghet och jag ber att du kommer en dag förlåta mig."
Jag spetsade mina läppar och nickade. Jag kunde inte dölja min smärta. "Alice, jag måste du hitta något för Bella att bära hem. Vi kan inte ta henne hem till Charlie hur hon ser ut nu."
"Visst", svarade hon, "Jasper, jag kommer strax."
Hennes lilla hand vaggade hans ansikte och hon kysste honom lätt på pannan innan han att lämna. Han gav mig ett sista ursäktande titt innan den sänks huvudet i hans händer. Jag vände mig till leda Alice tillbaka till Bella.
Hon följde mig tillbaka till huset och dansade till Bella sida när vi gick genom dörren. Jag behöll min avstånd, fortfarande brottas med mitt samvete.
"C'mon. Jag hämtar dig något mindre makabert att bära." Alice blinkade åt Bella, som leder henne i handen uppför trappan.
När de var utom hörhåll, vände Carlisle till mig. "Man kan inte skylla dig själv för detta, Edward. Ni vet att Jasper är nyaste till vår livsstil och det är fortfarande svårt för honom. Det var bara en olycka."
"Det kan vara", svarade jag, min röst bryta ", men det ändå inte det faktum att vi är en fara för henne. Oavsett hur mycket jag älskar henne, behovet av att skydda henne måste vara min högsta prioritet . Hon skulle få det bättre ... "Min röst bröt eftersom genomförandet av vad som måste göras hotade att slita mitt hjärta i två.
Edward, du inte tänka så. Hon älskar dig och du älskar henne. Hon vet riskerna. Jag har sett en mirakulös förändring du sedan Bella kom in i ditt liv. Jag kan inte uthärda tanken på att du är ensam igen. Esme tankar var ingen tröst för mig.
Bella och Alice ner för trappan. Alice var att hitta en skjorta som liknar nog att Bellas förstört en att Charlie inte skulle märka förändringen. Jag väntade vid ytterdörren och öppnade den för henne, utan att göra ögonkontakt.
"Ta dina saker!" Alice utbrast lämnar Bella sin kamera och oöppnade presenter. Bella grep dem i hennes goda arm. "Du kan tacka mig senare, när du har öppnat dem."
Alice log varmt mot henne. Bella vände sig till semester och Alice gav mig en orolig blick. Jag är ledsen, öppning hon.
Jag kunde känna den berörda utseende av min familj på mig som jag ledde Bella till bilen. Utan ett ord, jag hjälpte henne in i passagerarsätet och gick runt trucken.
Jag kunde se henne snabbt knuffande något under hennes stol och gissade att det var band som dekorerade sin nya stereo. Hon ville så mycket för att undanröja alla bevis på de katastrofala kvällens händelser.
Vi körde hem under tystnad. Jag tålde inte att se på henne. Jag tryckte gasen i golvet, beredd hennes förhistoriska lastbil att åka så snabbt som möjligt. Jag längtade efter denna fruktansvärda natt för att vara över.
"Säg något, sade hon, hennes röst vackla.
"Vad vill du jag ska säga?" Frågade jag hålla min ton orörlig.
"Säg att du förlåter mig ..." hennes röst försvann. Jag kunde höra sorg i hennes tveksamma grund.
Fury började stiga i bröstet. "Förlåt dig? För vad?" Frågade jag hetsigt. Control. Behålla kontrollen.
"Om jag hade varit mer försiktig, skulle ingenting ha hänt."
Jag kunde inte tro vad jag hörde. Hon var skylla sig själv? "Bella, du gav dig själv ett papper cut - som knappast förtjänar dödsstraff."
"Det är fortfarande mitt fel." Hon sänkte sitt huvud, förödmjukad av röran hon trodde hon skapat. Jag började tappa humöret. Orden brände i min hals tills jag kunde hålla dem tillbaka längre. De flöt ut i en flod av förargelse.
"Din fel? Om du skär dig på Mike Newton hus, med Jessica där och Angela och dina andra normala vänner, det värsta som eventuellt kan ha hänt skulle vara vad? Kanske de inte kunde hitta ett plåster? Om du" d snubblade och slog över en hög med glas plattor på egen hand - utan att någon kastar dig in i dem - även då, vad är det värsta? Du skulle få blod på sätena när de körde dig till akuten? Mike Newton skulle ha haft din hand medan de sytt upp dig - och han skulle inte slåss lusten att döda dig hela tiden han var där. Försök inte att ta något av detta på dig, Bella. Det kommer bara göra mig mer äcklad av mig själv . "
Orden strömmade ut ur min mun. Jag hade talat hårdare än avsett och kunde se utseendet av chock på hennes ansikte. Jag kan lika gärna ha slagit henne över ansiktet. Hennes underläpp darrade och tårar hotade att spilla ur hennes ögon.
"Hur fan kunde Mike Newton hamna i den här konversationen? Hennes röst var skakande av ilska.
"Mike Newton hamnat i den här konversationen eftersom Mike Newton skulle vara ett fan så mycket hälsosammare för dig att vara med."
"Jag vill hellre dö än vara med Mike Newton, säger hon spottade. "Jag vill hellre dö än vara med någon annan än dig."
Jag rullade mina ögon i förbittring, "Var inte melodramatiska, tack."
"Nå, inte du bli löjligt." Hon stirrade på mig en blick av otro på hennes ansikte.
Jag har inte yttrar ett ord. Jag hade tappat humöret och tyckte synd om det, men det hade gått för långt. Om jag var tvungen att vara elak mot henne för att få henne att se att vår relation aldrig skulle kunna fungera, då det var vad jag hade att göra. Jag stannade bilen in på uppfarten, men blev inte se på henne.
"Stannar du ikväll?" frågade hon och hennes ögon bad mig att stanna.
"Jag borde gå hem", svarade jag utan att återvända blicken, mina knogar spännare som jag höll hårt i ratten ordentligt.
"För min födelsedag, säger hon bad.
Jag tog ett djupt andetag och blundade, klämmande bron över näsan mellan tummen och pekfingret. "Man kan inte ha både och - antingen du vill att folk ska ignorera din födelsedag eller om du inte. En eller det andra."
Jag kunde höra henne sucka, "Okej. Jag har bestämt att jag inte vill att du ska ignorera födelsedagspresent. Jag får se dig där uppe." Hon öppnade dörren och började klättra ut, kramade henne gåvor i hennes goda arm.
"Du behöver inte ta dem."
"Jag vill ha dem."
"Nej du inte. Carlisle och Esme lagt ut pengar på dig."
"Jag ska leva, svarade hon envist. Hon stängde dörren och jag blixtrade till hennes sida.
"Låt mig bära dem åtminstone, jag erbjöd och räckte fram mina händer. "Jag ska vara i ditt rum."
Hon log. "Tack."
"Grattis på födelsedagen." Jag lutade mig över att ge henne en snabb kyss på läpparna. Hon sträckte sig efter mig, men jag drog iväg innan hon kunde linda sina armar runt min hals. Jag lyste henne ett kort leende och försvann ur sikte.
Jag klättrade tyst genom hennes fönster och undrade hur många nätter jag hade kvar att spendera med henne. Jag satt på sin säng och lägga fram framför mig. Kramade kudden till mina bröst, inhaleras jag djupt hennes söta doft. Jag såg mig omkring i rummet, memorera varje detalj. Har jag har styrkan att låta henne gå?
Jag kunde höra hennes hälsning hennes far nedan. Deras samtal var snabbt. Hon var uppenbarligen att försöka undvika en lång redogörelse för kvällens händelser.
"Vad har hänt med din arm?" frågade han.
Hennes andedräkt fångats för bara ett ögonblick.
Åh, ingenting. Jag fick ett papper i bitar, min pojkvän bror försökte döda mig och min pojkvän kastade mig i en trave tallrikar. Du vet, det vanliga.
"Jag snubblade. Det är ingenting, säger hon ljög. "God natt, pappa."
Hennes steg blev starkare när hon närmade sig. Jag vred en av silver rutorna i mina händer, försöker dölja min standoffishness.
"Hej, jag hälsade henne som dörren knakade öppen.
Hon tog present från mina händer och klev in i mitt knä. Jag kunde känna hennes mjuka, varma kropp mot min. En våg av värme gick genom mig. Jag borstade den oberäkneliga delarna av hår från hennes ansikte och kysste hennes panna lätt.
"Hej, svarade hon, snuggling närmare. Jag lindade mina armar runt henne. "Kan jag öppna min presenterar nu?"
Hennes humör förändring förbryllad mig. "Var entusiasm ifrån?"
"Du gjorde mig nyfiken." Hon log och tog upp gåva från Carlisle och Esme.
"Tillåt mig, sa jag, tar paketet från händerna och ta bort papper i en enda gest. Det skulle inte vara mer papper nedskärningar i kväll.
"Är du säker på att jag klarar att lyfta på locket?" hon skojade.
Hon öppnade lådan och såg två flygbiljetter. "Vi ska till Jacksonville?" utropade hon.
"Det är tanken."
"Jag kan inte tro det. Renee kommer att knäppa! Du inte har något emot, men, tror du? Det är soligt, måste du stanna inne hela dagen." Spänningen i hennes röst var uppenbar.
"Jag tror att jag klarar det ... Om jag hade haft någon aning om att du kan svara på en gåva detta på rätt sätt, skulle jag ha gjort du öppna den framför Carlisle och Esme. Jag trodde du skulle klaga."
"Ja, naturligtvis, det är för mycket. Men jag får ta dig med mig!"
Hennes entusiasm var smittsam och jag kvävde ett skratt, "Nu har jag önskar att jag hade lagt ut pengar på din present. Jag förstod inte att du kunde vara rimligt."
Hon grinade och petade min sida lekfullt. Hon sträckte sig efter min gåva och, igen, oskyddat jag det för henne. Hon vände juvelen fall över i händerna med en nyfiken uttrycket i hennes ansikte.
"Vad är det?" frågade hon.
Jag tog CD från henne och nådde över till CD-spelaren vid hennes säng. Musiken började fylla rummet och hennes uttryck förändrats. Hennes ögon vidgades i förundran när hon insåg vad jag hade gett henne. Hennes läppar darrade och tårar spills ur hennes ögon, men hon snabbt torkade bort dem.
Fråga, frågade jag, "Har din arm ont?"
"Nej, det är inte min arm, svarade hon. "Det är underbart, Edward. Du kunde inte ha gett mig något jag skulle älska mer. Jag kan inte tro det."
Hennes slutna ögon när hon lyssnade på den mjuka melodi av hennes vaggvisa. Jag sprang mitt svala fingrarna genom håret som jag studerade hennes uttryck. Hon log fredligt. Jag kunde höra hennes hjärtslag ökar med min beröring och hennes ögon fladdrade öppen blick på mig. Det var så mycket kärlek i hennes ögon, kärlek som jag inte förtjänar.
"Jag trodde inte du skulle låta mig få ett piano så jag skulle kunna spela för dig här," jag retad.
"Du har rätt."
"Hur armen känner?" Jag tryckte.
"Bara bra, svarade hon. Tur för mig är Bella en hemsk lögnare. Jag kunde se att hon hade ont.
"Jag hämtar dig några Tylenol." Jag började gå upp.
"Jag behöver ingenting, säger hon protesterade, men jag ignorerade henne.
"Charlie ..." viskade hon.
"Han kommer inte att fånga mig." Jag blinkade åt henne och försvann innan hon skulle kunna invända. Utan ett ljud, samlade jag en flaska Tylenol och ett glas vatten och var tillbaka i sitt rum innan dörren kunde stängas bakom mig. Hon tog dem från mig utan argument.
"Det är sent." Jag plockade försiktigt upp henne och stoppade henne i hennes säng, noga med att inte störa hennes arm. Då jag låg bredvid henne och lindade armen om hennes axlar. Hon lutade i mig och släppte ut en suck av belåtenhet.
"Tack igen, viskade hon.
"Du är välkommen."
"Vad tänker du på?" frågade hon.
Jag tvekade. Jag önskade att hon inte hade frågat. "Jag tänkte rätt och fel, faktiskt." Jag kände hennes kropp stelnar i mina armar.
Hon bytte snabbt ämne. "Kom ihåg hur jag bestämde mig för att jag ville att du skulle inte ignorera min födelsedag?"
"Ja", svarade jag, osäker på om denna fråga ledde.
"Tja, jag tänkte, eftersom det är fortfarande min födelsedag, som jag vill att du kysser mig igen." Hon log coyly när hon såg upp i mina ögon.
"Du är giriga i kväll," jag retad.
"Ja, jag är - men snälla, gör inte något du inte vill göra." Hon log blygt som hennes kinder rodnade.
Jag skrattade. "Gud förbjude att jag skulle göra något jag inte vill göra."
Jag lyfte hakan med handen, tittar djupt in i hennes väntande ögon. Dra sitt ansikte till mig, smekte jag försiktigt hennes läppar med mina egna. Åh, vad jag skulle missa detta. Smärtan brände igenom mina bröst och jag kände ett akut behov av hennes beröring och undrade om detta skulle bli sista gången jag skulle hålla henne, kyssa henne. Jag längtade efter hennes läppar på min.
Hungrigt, tryckte jag mina läppar mot hennes med mer kraft än avsett och lät mina fingrar genom hennes hår. Hon tryckte ivrigt sig mot mig, detta var något hon ville också. Hennes fingrar fastnat i mitt hår som hon kastade sig ivrigt in i kyss. Värmen kommer bort av hennes strålade i hela min kropp. Den passion för kiss värmde mitt kalla hjärta och gjorde mitt huvud spinn. Jag kände min vilja tvekande och försiktigt, men bestämt, knuffade bort henne.
Hon flämtade när jag lät henne gå.
"Tyvärr," Jag bad om ursäkt, jag visste att jag hade låtit det gå för långt. "Det var utanför linjen."
"Jag har inget emot." Jag var säker på att hon inte gjorde det. Jag rörde vid hennes ansikte igen.
"Försök att sova, Bella."
"Nej, jag vill att du ska kyssa mig igen, säger hon protesterade.
"Du överskattar min självbehärskning."
"Vilket är frestande dig mer, mitt blod eller min kropp?" Hennes ögon var pyrande.
"Det är en slips." Jag log kortfattat. "Nu, varför inte du slutar att trycka din lycka och sova?"
"Bra, svarade hon. Hon kröp närmare, trycka hennes skadade arm mot min svala axel och började drivande för att sova.
Jag satt där, orörlig, spelar upp dagens händelser och om igen i mitt huvud. Här i min famn höll jag den finaste gåva jag någonsin fått. Hon suckade fredligt när hon sov. En tyst snyftning byggd i bröstet när jag löst vad jag skulle göra för att skydda henne.
Moonless Night - Edwards perspektiv - New Moon.
Kapitel 1, Party
Jag höll Bella i mina armar medan hon sov. Hennes ansikte var likt en ängel, så lugnt. Jag hade tillbringat många nätter som denna och omhuldade varje ögonblick som jag omfamnade henne. Hur hade jag varit så lyckligt lottad att få en sådan gåva?
Mina tankar drev över minnen av sommaren hade vi tillbringat tillsammans. Det var en sommar fylld av skratt och kärlek, en sommar full av långa samtal, milda smekningar och stulna kyssar. Bella har fyllt mitt liv och min värld med en ofattbar glädje. Mina läppar krökta i ett belåtet leende som jag spelas den underbara minnen i mitt huvud.
Hon började att röra. Hon mumlade tyst medan hon drömde. Vad jag inte skulle ge för ännu en kort inblick i hennes sinne. Min enda ledtrådar var milda osammanhängande ord hon yttrade medan hon sov.
Jag väntade tills jag var säker på att hon återigen somnade och aldrig så försiktigt ut henne från mitt håll. Jag lyfte henne från mitt bröst, noga med att inte väcka henne. Jag vände mig att se på hennes sovande siffra en gång till. Min Törnrosa. Min ängel. Min Bella.
Tysta, smög jag mig från sitt fönster och hoppade till marken. Månen var fortfarande högt på himlen när jag gjorde min tillbaka hem. Den mörka skuggor i månskenet var en fläck som jag sprang förbi dem. Alice satt på trappan väntar på att välkomna mig.
"Är det födelsedag flicka redo att fira?" frågade hon med en glimt i ögonen.
Jag såg på henne misstroget. Hon visste svaret på den frågan utan att behöva min ingång. Bella delade inte Alice entusiasm för födelsedagsfirande. Hon skyggat från allt som kan göra henne i centrum.
Jag, liksom mina övriga familjemedlemmar, hade kännedom om Bellas önskan att undvika även omnämnandet av hennes födelsedag. Naturligtvis visste jag att det inte bara var ett resultat av hennes skygga och osjälviska naturen, utan ett försök att undvika påminnelse om att hon skulle vara arton medan jag kvar för alltid fryst vid sjutton års ålder.
Hennes önskan att ändras berodde på rädslan för att hon skulle ålder och vissna medan jag förblev evigt ungdomliga. Oavsett hur ofta jag påminde henne om att hon alltid kommer att vara vacker för mig, oavsett ålder, drömmer hon fortfarande om att bli en odödlig. Hon kan inte förstå hur jag fortfarande kunde älska henne då, som hon uttrycker det, "ser ut som min mormor." Vilken dum flicka! Har hon verkligen tror att min kärlek för henne att vara så grunt att det skulle bli avskräckta av något så trivialt som utseende?
Så mycket som jag älskar Bella skulle jag vara villig att ge henne något och allt, utom för det. Jag älskar henne för mycket att riskera hennes själ. Det skulle vara den enskilt mest själviska handling jag blev klok på.
Alice dansade förbi mig, hennes tankar ger bort henne.
"Du vet att Bella kommer inte att vara glad över detta", varnade jag.
"Åh, Edward! Födelsedagar är viktiga. Tror du ärligt att hon skulle neka mig glädjen att fira med henne?"
"Var inte besviken när hon inte delar din entusiasm."
Alice ignorerade mig, avgränsar upp för trapporna för att förbereda festen hon tänkt. Jag visste att hon hade rätt. Om Bella var så beslutsam som hon var att bli en vampyr, skulle det vara bara en tidsfråga innan hon fann ett sätt att nå sitt mål, med eller utan min hjälp. Om hon var att fast besluten att ge upp sin mänsklighet, då var jag lika fast besluten att se att hon inte missar några av de viktiga mänskliga upplevelser hon skulle offra.
Partiet var överhängande, även om den svåra uppgiften att övertyga Bella att delta ännu skymtade. Men Alice envishet inte var något att leka med. Hon kunde reta Bella till att ge efter om det är vad det tog. Om inte annat, var Alice skicklig på att få sin väg.
Jag visste att Bella skulle vara ont med mig om jag köpte henne en gåva, men jag ville ge henne något. Hennes logik förbryllade mig fortfarande. Jag hade gett henne hela mitt hjärta och hon kände att alla andra presenter jag ville ge henne skulle kasta av balansen. Dock misslyckades hon att inse att jag redan hade fått en större gåva. Hon gav mig sin kärlek, sitt liv och var villig att ge hennes själ. Vad kan vara mer värdefullt än det? Jag var alltid i hennes skuld.
Jag gled in på piano bänken och lätt smekte elfenben nycklar som jag ansåg mitt dilemma. Den enkla övning bidrog alltid att lugna mina frazzled nerver. Den söta melodi av Bella's Lullaby fyllde rummet. Jag blundade och lät musiken tvätta över mig. I detta ögonblick visste jag vad hennes gåva skulle bli.
* * *
Jag lutade mig vardagligen mot min bil som Alice ängsligt flyttades hennes vikt på bollarna för hennes fötter. Vi kunde höra Bellas '53 Chevy lastbil komma närmare och sedan såg henne mullrande in på parkeringen. Min kropp spänd under utarbetande.
Åh, hon är här! Alice kunde knappt innehålla själv.
En rynka pannan ökat Bellas ansikte när hon fick syn på Alice och silver paketet hon höll i sina händer. Jag behövde inte förmågan att läsa henne veta att hon var irriterad. Jag skrattade för mig själv och Alice tittade tillbaka till bländning på mig innan hon hoppade över det parti att hälsa Bella.
"Grattis på födelsedagen, Bella!"
"Shh!" Bellas ansikte rodnade när hon tittade sig omkring för att vara säker på att ingen hade hört Alice hälsning.
Alice höll ut den lilla silver paketet. "Vill du öppna ditt nuvarande nu eller senare?"
"Nej presenterar," Bella blåste i obehag.
"Okej ... senare då. Tyckte du om den klippbok din mamma skickat dig? Och kameran från Charlie?" Jag undertryckte ett leende som jag observerade utseende på förvirring som korsade Bellas ansikte när Alice frågade frågor. Det var ibland lätt att glömma Alice talang.
"Ja. De är stora," Bella svarade med svag entusiasm, vilket gör hennes sätt mot mig i ett försök att undkomma Alice spänning.
"Jag tycker det är en trevlig idé. Du är bara en senior gång. Jag kan lika gärna dokumentera erfarenheter."
Bella rullade hennes ögon. "Hur många gånger har du varit en senior?
"Det är annorlunda."
Jag bad om Bellas hand och gav den en mild squeeze. Värmen från hennes hand strålade genom mitt eget. Hennes hjärta hoppade över ett beat och som tog ett leende till mitt ansikte. Den ofrivilliga svaren hennes kropp gav som reaktion på min beröring bekräftar att jag fortfarande hade förmågan att "blända" henne. Jag smekte försiktigt kanten av läppen med fingret, kämpande tyst att tänka på en lämplig hälsning för denna morgon.
"Så, som diskuterade, får jag inte önska er en trevlig födelsedag, det är rätt?"
"Ja. Det är korrekt." Hon nickade och log, glad att jag respekterar hennes vilja.
"Bara kontroll. Du kanske har ändrat er. De flesta människor verkar njuta av saker som födelsedagar och presenter." I mitt hjärta, hade jag hoppats att hon skulle.
Alice bestämde sig för att ringklockan i, medvetet styra samtalet för att underlätta Bella till idén om ett parti. "Naturligtvis kan du njuta av det. Alla är tänkt att vara snäll mot dig idag och ge dig din väg, Bella. Vad är det värsta som kan hända?"
Ärligt talat, Alice! Jag kunde omedelbart se var detta samtal var på väg.
"Komma äldre, var Bella svar. Sorg fyllde hennes ögon när hon sa dessa ord. Ja, det gjorde det.
"Skäms på dig, Alice!" Jag fräste under mitt andan så hon bara kunde höra. Alice ryckte på axlarna och rullade ögonen på mig.
Vad?
Bella såg till mig, men jag svarade inte. Jag kunde inte ge henne en sak hon verkligen ville.
Alice kände mitt humör men fortsatte: "Arton är inte så gammal. Inte kvinnor vanligtvis vänta 'til de är twenty-nio till bli upprörd över födelsedagar?
"Det är äldre än Edward, svarade hon. Hon såg till mig igen med inlagan ögon och en suck undan mina läppar. Jag ville i dag vara en glad fest för henne och var fast besluten att inte låta det bli till ett argument i denna fråga. Om Alice inte är försiktig ...
Åh, Edward, gör det redan! Du skulle bli så lyckliga tillsammans!
Bilden av Bella med röda ögon lyste in i mitt sinne. Alice hade sett denna syn många månader sedan, men jag visste bättre än någon annan hur subjektiv hennes visioner skulle kunna vara och var envist stället för att låta denna framtid bär frukt.
Jag sköt en varning reflexer i Alice's riktning. Hon visste mycket väl hur jag kände om det här. Hon tvekade en kort sekund och vände ryggen till mig, fortsätter att pro Bella tillsammans.
"Tekniskt. Bara genom ett litet år, dock." Alice ord tycktes falla på döva öron. Jag kunde se Bellas emot att arbeta, även om jag inte kunde höra hennes tankar. Hennes ögon glaserat över som om hon letade förbi nuet och in i framtiden - en framtid där, jag är säker, föreställde hon sig gammal och grå, att hålla i armen av henne för alltid sjutton själsfrände.
Alice kastade en hastig blick åt mitt håll. Förberedd dig. Här går vi ...
Alice eyed Bella försiktigt. "Vilken tid kommer du på huset?"
Bellas ögon vidgades och direkt minskat i ett bländande ljus som hon insåg vad Alice höll på med. "Jag visste inte att jag hade planer på att vara där."
"Åh, vara rättvis, Bella, du kommer inte att förstöra alla våra roliga så där, är du?" Alice tittade på Bella bedjande, skjuter ut sin underläpp i besvikelse.
"Jag trodde att min födelsedag var ungefär vad jag vill," Bella svarade, förbittrad.
Jag beslöt att KASTA. "Jag hämtar henne från Charlie's direkt efter skolan." Jag gav Alice en meningsfull bländning, en varning. Alice, om du vill att hon ska gå alls, inte driva det.
"Jag måste jobba." Bella skulle använda någon ursäkt att hon kunde ta sig ur vad Alice hade i beredskap.
Alice grinade slugt. "Du behöver inte faktiskt. Jag har redan pratat med fru Newton om det. Hon handel ditt skift. Hon sa att säga" Happy Birthday "."
Bella flyttas hennes vikt oroligt att veta att hon snabbt skulle förlora denna strid. "Jag - Jag kan fortfarande inte komma över." Hon snubblar över hennes ord som hon hastigt kom på en ursäkt. "Jag, ja, jag har inte tittat på Romeo och Julia än för engelska."
"Du har Romeo och Julia på minnet," Alice motverkas.
"Men Mr Berty sa att vi behövde för att se om det utförs för att till fullo uppskatta det - så Shakespeare avsåg att läggas fram."
Hon såg till mig om hjälp, men jag rullade mina ögon. Bella var halmstrå. Jag visste att hon hade sett filmen redan. Hennes förhastade lögner var övertygande.
"Du som redan har sett filmen" Alice fortsatte att se rakt igenom Bellas agerat uppsåtligt.
"Men inte den nitton-sextiotalet version. Mr Berty sa att det var den bästa."
Alice var börjar tappa hennes temperament och blängde på mig. Hjälp mig med detta Edward! Ni vet lika väl som jag hur viktigt detta är. Hon kommer att ångra det senare om hon inte fira sin födelsedag ordentligt. Tänk hur besviken alla kommer att bli. Vi har inte firat en riktig födelsedag i över ett halvt sekel!
Hon slet ögonen från mig och talade i en bitande ton, "Det kan vara lätt, eller det kan vara svårt, Bella, men ett eller annat sätt -"
Jag placerade en lugnande hand på min systers axel. Det fanns inget behov av hot. "Relax, Alice. Om Bella vill se en film, då hon kan. Det är hennes födelsedag."
Bella smirked. "Så där."
Jag såg direkt på Alice, avsiktligt undviker Bellas ögon. "Jag ska ta henne runt sju." Jag kände Bellas stirra brinner ett hål rakt igenom mig. "Det kommer att ge dig mer tid att ställa upp." Jag log lite och gav Alice en blinkning.
Alice slog ihop händerna och skrattade av glädje, "Låter bra. Vi ses i kväll, Bella! Det blir roligt, ser du." Hon kysste Bella på kinden och dansade bort innan hon skulle kunna invända.
Oroa dig inte, Edward. Hon kommer att förlåta dig ... och festen kommer att vara utmärkt!
Bella tittade till mig med inlaga ögon, "Edward, tack -"
Jag satte fingret för munnen för att tysta henne protestera. "Låt oss diskutera det senare. Vi kommer för sent till klassen." Jag tog hennes hand igen. Hon tvekade en kort stund, men kapitulerade och följde mig till skolan.
Jag observerade henne under dagen som hon hade kontakt med hennes vänner. Hon log och skrattade åt alla de rätta ögonblicken, men jag kunde känna en sorg som hon höll väl dold. Eftersom Bella sinne var den enda tyst för mig, jag hade blivit ganska skickliga på kräsna hennes humör. Hennes tysta sinne var en gåta, en ständig utmaning som jag gärna uthärdade.
Jag studerade hennes ögon, hennes ansiktsuttryck, hennes kroppsspråk. Hennes ansikte log, men hennes ögon förrådde henne. Sorg kröp in i mitt hjärta. Jag var orsaken till hennes sorg. Jag kämpade dagligen mellan viljan att göra Bella glad och behovet av att hålla henne säker. Hon sade att hon vill här i livet, att hon vill vara med mig för alltid. Jag kan inte förneka att mitt hjärta längtar efter samma sak, men jag skulle inte vara ansvarig för att ta hennes liv. Hennes själ är alldeles för dyrbar.
Jag gick med Bella till hennes bil och öppnade passagerardörren för henne. Hon knäppte sina armar och pouted, "Det är min födelsedag, får jag inte köra?"
"Jag låtsas att det inte är din födelsedag, precis som du ville." En mysa gjorde sin väg förbi mungiporna när hon skakade på huvudet i frustration.
"Om det inte är min födelsedag, då jag inte behöver gå till ditt hus i kväll, säger hon förkunnade smugly. Hon var fast besluten att få sin väg.
"Okej." Jag stängde passagerardörren och gick till andra sidan för att öppna förardörren för henne, "Grattis på födelsedagen."
"Tyst, hon hyssjade mig, men motvilligt klev in i lastbilen.
Jag slog på radion när vi körde bort från skolan. Högtalarna fräste och puttrade med statisk. "Radion har fruktansvärd mottagning," Jag noterade subtilt antyda den nya stereon hon skulle få i några korta timmar.
Hon gjorde en grimas som hennes röst steg en oktav, "Vill du ha en bra stereo? Kör din egen bil." Hennes panna ökat i vrede och hennes händer grep tag i ratten hårt som hon stirrade på den våta vägen framför oss. Jag visste att Alice planer hade satt henne i en foul humör, men jag var tvungen att erkänna att hon var bedårande när hon var arg. Jag undertryckte ett leende och beslöt att muntra upp henne på något sätt nödvändigt. Hon borde inte vara så sur på ett glatt tillfälle som en födelsedag.
När hon parkerade framför hennes hus kom jag fram till henne, försiktigt koppning hennes ansikte i mina kalla händer. Hon inte viker undan för min vintriga touch. Söker djupt in i hennes ögon, viskade jag, "Du bör vara på gott humör, idag av alla dagar."
"Och om jag inte vill vara på bra humör?"
Mina ögon pyrde som jag såg på henne uppmärksamt. Jag kunde se henne börja smälta under min blick. "Vad synd." Jag lutade mig närmare och tryckte mina läppar mot hennes i ett försök att distrahera henne. Giftet brände i halsen, men känslan hade blivit mycket lättare att ignorera. Min kärlek till Bella upphävde monster inom denna längtade hennes blod. Värmen i hennes läppar tände min eld, men det var inte en främmande känsla. Våra läppar rörde sig i harmoni med varandra. Jag kunde smaka hennes söta andedräkt på min tunga och känslan gjorde mitt huvud spinn.
Jag fortsatte att kyssa henne. Hon slog armarna om min hals, slingrande fingrarna genom mitt hår, och jag kunde känna att hon kommer att driva detta ett lite längre än jag var villig att gå. Hon visste mycket väl att jag inte kunde tillåta mig att tappa kontrollen, oavsett hur stark viljan.
Motvilligt flyttade jag mina händer från hennes ansikte och ömt bort hennes händer från min hals. "Var god tack, viskade jag. Jag kysste henne lätt en gång till innan de släpper ut händerna i knäet. Hennes kinder rodnade och jag kunde höra hennes hjärta slå snabbt.
"Tror ni jag någonsin kommer att bli bättre på detta? Att mitt hjärta skulle en dag sluta med att hoppa ur mitt bröst när du rör mig?"
Jag började flina, "Jag hoppas verkligen inte." Jag kunde inte förneka att jag njöt av hennes ofrivilliga reaktioner. Det var en av de få indikatorer som visade för mig hur hon egentligen kände.
Hon öppnade dörren och lutade sig ut. "Låt oss gå titta på Capulets och Montagues hacka upp varandra, okej?"
"Din önskan är min lag:" Jag log.
Jag låg på soffan medan hon satt på kanten framför mig, snabbspolning framåt genom öppningen krediter av filmen. Jag lindade mina armar runt hennes midja och drog henne till mitt bröst. Hennes hud var mjuk och varm. Jag slöt ögonen och suckade, andades i hennes söta doft.
"Du vet, jag har aldrig haft mycket tålamod med Romeo, sade jag.
"Vad är det med Romeo?" frågade hon i en förolämpad ton. I alla våra samtal, visste jag att Romeo var en av hennes favorit romantiska tecken.
"Tja, först av allt, han är förälskad i denna Rosaline - inte du att det gör honom verka lite ostadig? Och sedan, några minuter efter deras bröllop, dödar han Julias kusin. Det är inte särskilt lysande. Misstag efter misstag . Skulle han ha förstört sin egen lycka någon mer ingående?
Jag kunde känna hennes otålighet, "Vill du att jag ska titta på det här ensam?" hon retades.
"Nej, jag mest att se dig i alla fall." Detta var inte en lögn. Jag skulle kunna tillbringa en evighet betraktade henne, spekulerar hennes tankar, hennes drömmar. Jag sprang sakta fingret ner hennes arm. Stigen gick ett spår med gåshud. Oavsett om en reaktion på svalka min hud eller nöjet av min beröring, skulle jag inte vara säker.
"Kommer du att gråta?" Jag frågade tankspritt.
"Troligen, sade hon bekände," om jag är uppmärksam. "
"Jag kommer inte att distrahera dig då." Jag lutade mig nära och höll henne hårdare.
Som vi såg, viskade jag Romeo: s linjer i hennes öra i min silkeslena stämma hon älskade så mycket. Jag blev intresserad när jag såg ett par ensamma tårar slingrar sig nedför kinderna. Jag torkade ömt bort dem.
"Jag ska erkänna, jag slags avund honom här", mumlade jag.
"Hon är mycket vacker."
Jag såg på henne bestört, "jag inte avundas honom flickan - bara hur lätt det är självmord. Ni människor har det så lätt! Allt du behöver göra är att kasta ner en liten flaska med växtextrakt ..."
"Vad?" Jag kunde höra chock i rösten.
Oj ... det är nog inte en trevlig samtalsämne när man försöker muntra upp någon. Jag kommer att behöva titta på mina ord mer noggrant. Jag försökte mitt bästa för att ljud casual.
"Det är något jag var tvungen att tänka på en gång, och jag visste från Carlisle erfarenhet att det inte skulle vara enkelt. Jag är inte ens säker på hur många sätt Carlisle försökte döda sig själv i början ... efter det att han insåg vad han hade blivit ... Och han är uppenbarligen fortfarande i utmärkt hälsa. "
Hon vände möta mig och jag kunde se oron i hennes ögon, "Vad pratar du om? Vad menar du, är det något du hade att tänka på en gång?"
Jag kämpade för att hitta orden, "I våras när du var ... nästan dödad ..." Jag blundade och tänkte tillbaka på den tiden så många månader sedan när jag befarade att jag hade förlorat henne. James hade lockat mitt Bella borta och nästan dödade henne. Jag gjorde knappt det till henne i tid och fortfarande skylla mig själv för att låta någon skada komma till henne. Hon spårade ärr på armen, det ständig påminnelse om den fruktansvärda dagen.
Jag tvingade tankar från mitt huvud, "Klart jag försökte fokusera på att hitta dig vid liv, men en del av mig var att utarbeta beredskapsplaner. Som jag sa, det är inte så lätt för mig som det är för en människa."
"Beredskapsplaner?" upprepade hon, hennes ögon söker mina.
Som de flesta saker, hon tar detta alldeles för stort allvar.
"Jo, jag kommer inte att leva utan dig. Men jag var inte säker på hur man gör det - jag visste att Emmett och Jasper skulle aldrig hjälpa mig ... så jag tänkte kanske jag skulle gå till Italien och göra något för att provocera Volturi . " Jag försökte tvinga min röst till ljud nonchalant. Hon behövde inte uppehålla mig vid sådant.
Bella tittade till mig med en förtvivlan som helt överväldigade henne och sedan hennes ögon blixtrade av vrede. "Vad är en Volturi?" hon krävde.
"Den Volturi är en familj", förklarade jag. "En mycket gammal, mycket kraftfull familj av vår typ. De är det närmaste vår värld har att en kunglig familj, antar jag. Carlisle bodde med dem kort i hans tidiga år i Italien innan han bosatte sig i Amerika - minns du historien? "
"Klart jag kommer ihåg."
"Hur som helst, inte irriterar du inte Volturi. Inte om du inte vill dö - eller vad det är vi gör." Mina tankar vandrade kort till många diskussioner Carlisle och jag hade delat i denna fråga. Han trodde verkligen att det fanns en väg till inlösen för vår typ, men jag delar inte hans syn på omvärlden, även om hans blind tro svårt att tvivla. Jag kunde se i hans tankar om att hans tro inte vackla, han trodde helt i möjligheten att en existens efter detta.
En blick av ren terror vridna hennes ansikte och hon fattade mina kinder med sina händer. "Du får aldrig, aldrig, aldrig tänka på något liknande igen! Oavsett vad som kan allt hända mig, är det inte tillåtet att skada dig själv!" Hennes röst började bryta som tårar vällde upp i ögonen.
Jag placerade mina händer på hennes och svarade: "Jag kommer aldrig sätta dig i fara igen, så det är en omtvistad fråga." Ärligt talat skulle jag ha tvingat henne att åka till Florida med sin mamma när tillfälle uppstod på sjukhuset, men jag är en sådan egoistisk varelse. Varje ögonblick jag tillbringade med henne, jag satte henne i fara, men jag kunde inte föreställa handel någon av de lyckligt stunder vi delade tillsammans.
"Sätt mig i fara! Jag trodde att vi skulle konstaterar att alla otur är mitt fel? Hur vågar ni ens så där?" Hennes kropp darrade av vrede.
Åh, Bella, Bella ... Jag skakade på huvudet.
"Vad skulle du göra om situationen var omvänd?" Frågade jag.
"Det är inte samma sak."
Jag fnittrade som hon fortsatte att skaka av ilska. Hon var störd av min kavaljer attityd till min egen undergång.
"Vad händer om något hände med dig? Skulle du vilja att jag gick bort mig själv?" frågade hon.
Jag ryckte till vid tanken att hon ens skulle tänka sig att göra någonting sådant. Hon var smart att vända på frågan kring de vet att jag måste hålla med henne och därmed splittras mina egna argument.
"Jag antar att jag ser din punkt ... ett litet," jag bekände. "Men vad skulle jag göra utan dig?"
Hon ryckte på axlarna: "Allt vad du gjorde innan jag kom och komplicerat din existens."
Jag tänkte tillbaka på mitt liv innan Bella hade kommit in i den. Jag var ensam. Jag hade varit ensam för nästan ett hundra år och trots att andra hade visat sitt intresse för mig, ignorerade jag dem. Jag hade ingen lust för sällskap än min familj. Esme uttryckte sin oro för mig många gånger och längtade att jag skulle hitta en partner, min andra halvan. Och jag har. I samma ögonblick som jag träffade Bella, jag visste mitt liv skulle förändras. Hennes tysta sinne förbryllad mig och hennes blod ropade på mig. Det var som om jag var under en förtrollning, oförmögen att ignorera. När hon talade mitt namn i sömnen, jag var slagen. I det ögonblicket insåg jag att jag älskade denna bräckliga varelse och att kunskap permanent förändrat mig.
"Du gör som låter så lätt, svarade jag.
"Det bör vara. Jag är inte så intressant." Hon hade fel på det, att hon var fascinerande.
"Stridsfråga, upprepade jag. Jag kunde höra ljuset mullret från Charlie's kryssare närmar sig. Jag rätade upp och flyttas bort från Bella.
"Charlie?" hon gissade.
Jag log mot henne som ljudet av knastrande grus utanför dörren bekräftade hennes spekulationer. Hon nådde över och tog min hand.
"Hej barn." Charlie hälsade och tittade från mig till Bella och tillbaka till mig igen. Om du vet vad som är bra för dig ... Jag undertryckte ett leende på Charlie's överbeskyddande tankar.
"Jag trodde att du skulle vilja ha en paus från matlagning och diska för din födelsedag. Hungrig?" Doften av varm pizza fläkta in i rummet.
"Visst. Tack, pappa."
Jag satt med Bella när hon gnagde på en bit av pepperoni, hoppas att Charlie inte skulle märka min brist på aptit. Jag skulle kunna gå med i måltiden, om det var nödvändigt att hålla uppe charad, men tanken att konsumera livsmedel som min mage tur.
När måltiden var slut, talade jag upp, "Har du något emot om jag lånar Bella för kvällen?"
Charlie tvekade och såg snabbt på Bella. Skulle jag ha planerat något? Jag kanske borde ha fått en kaka. Hennes mamma var alltid en plan för dessa saker. Hon skulle nog bli uttråkad dum sitta här med mig hela natten. En blick av lättnad sköljde över hans ansikte.
"Det går bra - det Sjöfarande spelar Sox ikväll. Så kommer jag inte att någon typ av företag ... här." Han plockade upp kameran han hade givit Bella för hennes födelsedag och lätt kastade den till henne. Hon missade och kameran ramlade nedåt. Jag sträckte ut handen och tog den innan den skulle krocka med golvet.
"Nice spara," Charlie utropade. "Om de gör något kul på Cullens" i kväll, Bella, bör du ta några bilder. Du vet hur din mor blir - hon kommer att vilja se bilderna snabbare än du kan ta dem. "
"Bra idé, Charlie", sa jag när jag lämnade kameran till Bella.
Hon vände kameran på mig och jag blev kort bländad av blixten. "Det fungerar", förklarade hon.
Charlie vände sig till henne: "Det är bra. Hej, säga hej till Alice för mig. Hon har inte varit över på ett tag." Jag saknar verkligen den tjejen. Hon var så söt att ta hand om Bella när hon bröt benet. Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne. Jag grinade på Charlie's outtalade ord. Jag önskade att han tänkte liksom av mig som han gjorde min syster.
"Det har varit tre dagar, pappa," Bella svarade i en nedlåtande ton. "Jag ska säga till henne."
Charlie harklade sig och sköt bort från bordet, "Okej, du barnen har roligt i kväll." Han vände och lufsade över till soffan, där han skulle otvivelaktigt att förbli under hela kvällen.
Jag tog Bellas hand och ledde henne ut ur köket. Vi promenerade till sin lastbil och jag öppnade passagerardörren för henne. Jag blev förvånad över att hon inte längre sätta upp en kamp.
Vi körde längs de mörka och vindlande vägar. Jag ville att Bella skulle tillåta mig att ge henne en snabbare bil. Hastigheterna hennes lastbil kunde var plågsamt långsam. Jag tryckte på pedalen för att dess gräns och den gamla motorn stönade i protest.
Jag kunde gå snabbare än så.
"Ta det lugnt, mumlade hon.
"Du vet vad du skulle älska? En trevlig liten Audi Coupe. Very quiet, massor av kraft ..."
Hon avbröt mig. "Det är inget fel med min lastbil. Och på tal om dyra nonessentials, om du vet vad som är bra för dig, har du inte spendera några pengar på födelsedagspresenter."
"Inte ett öre," Jag blinkade åt henne, att inte vilja ge bort något.
Hon rullade sina ögon, "Bra."
"Kan du göra mig en tjänst?" Min ton var allvar.
"Det beror på vad det är."
Jag tog mitt fokus från vägen för en kort stund. Jag såg in i hennes nyfikna ögon, vädjar till min egen. "Bella, den sista riktiga födelsedag någon av oss hade var Emmett 1935. Cut oss lite slapp och inte vara alltför svårt i kväll. De är alla mycket glada."
Hon suckade, "Fine, jag beter ..."
"Jag skulle nog varna dig ..."
"Snälla".
"När jag säga att de är alla glada ... Jag menar dem alla."
En svag flämtning undkom hennes läppar, "alla?" Hon stannade, tänkte jag Emmett och Rosalie var i Afrika. "
"Emmett ville vara här." Jag önskar jag kunde säga samma sak om min syster.
Hennes läppar darrade, "Men ... Rosalie?"
Jag rynkade pannan när jag tänkte på hur dåligt min syster behandlas Bella. Hon var civila, åtminstone i min närvaro, eftersom hon visste att det sårade mig att veta att hon inte accepterade Bella lika villigt som resten av familjen.
"Jag vet, Bella. Oroa dig inte, hon kommer på sin bästa beteende." Om hon vet vad som är bra för henne.
Jag kunde se Bellas tankar drivande. Hon kunde inte tåla att bli orsaken till spänningen i vår familj. Jag ändrade snabbt i frågan, "Så, om du inte låter mig få dig Audi, är inte det något som du vill för din födelsedag?"
"Du vet vad jag vill, viskade hon, att veta vad min reaktion skulle bli.
Jag genast ångrade att ställa frågan. Jag kunde känna ångest brinnande i mitt bröst. Varför måste hon testa mig? Min vilja var orubblig.
"Inte ikväll, Bella. Snälla," bad jag.
Hennes läppar böjda i hörnen och jag kunde se ont i ögonen. "Ja, kanske Alice kommer att ge mig vad jag vill."
Jag kände det mullrar i bröstet som ett lågt morrande undan mina läppar. "Detta kommer inte att vara din sista födelsedag, Bella."
"Det är inte rättvist!" Hon korsade armarna och pouted som ett barn som inte var att få henne vägen. Jag bet ihop tänderna, fast besluten att inte låta argumentet fortsätta.
När vi drog upp till huset hörde jag ett mjukt stöna. Alice hade överträffat sig själv, som vanligt. Det fanns japanska lyktor pryda hus och skålar av rosa rosor som kantar trappan.
Hon är här! Hon är här! Jag kunde höra Alice oroliga tankar som vi drog till ett stopp. Det var en blanda inne i huset som alla är beredda att välkomna oss.
"Det här är en part. Försök att vara en bra sport."
"Visst," hon svarade halvhjärtat.
Även klart upprörd, hon log mot mig varmt, tar på hennes tappraste ansikte. Oavsett hur obekväm Bella var, kunde jag alltid räkna med henne att göra sitt bästa för att göra andra lyckliga. Hennes altruistiska naturen var en av hennes mest förtjusande egenskaper.
Jag öppnade sin dörr och tog hennes hand. "Jag har en fråga, säger hon stannade och tittade ner skämmas, blod rusar till kinderna. Jag sprang försiktigt baksidan av min hand längs hennes käklinje och väntade tålmodigt.
Hon tvekade. "Om jag utvecklar den här filmen kommer du dyker upp i bilden?"
Jag kunde inte hålla tillbaka skrattet som brister från min mun. Jag fördubblats under, min ram skaka eftersom jag fortsatte att skratta skrockande. Skrattet var ännu svårare att innehålla när jag hörde liknande uttryck av underhållning som kommer inifrån huset.
Hon såg på med lätt underhållning på min reaktion kinder hennes rodnad en djupare nyans av rött. Hon flyttades hennes vikt i förlägenhet när jag bestå mig själv och tog hennes hand i min. Hon var ständigt överraskande mig. Jag fortsatte att skrocka som jag ledde henne uppför trappan.
Jag öppnade dörren och vi möttes av en hes refrängen till "Grattis på födelsedagen, Bella!" Bella hasade in, tittar ner med obehag. Alice hade verkligen överträffat sig själv. Varje yta av rummet var täckt i rosa rosor. I ena änden av rummet fanns ett bord prytt med en rosa tårta, en hög med glasplåtar, en liten bunt silver inslagna presenter, och mer rosor. Jag lindade mina armar runt Bella, ge henne en stödjande krama och kysste henne lätt på huvudet.
Esme och Carlisle var de första att hälsa Bella. De kramade och kysste henne som en dotter, som om hon varit en familjemedlem i flera år. Jag hörde Carlisle viska, "beklagar detta, Bella. Vi kunde inte hålla tillbaka Alice i."
Emmett sprang tvärs över rummet, "Du har inte förändrats alls. Jag väntade mig en märkbar skillnad, men här är du, rödbrusiga precis som alltid, säger han kacklade.
"Tack så mycket, Emmett." Bella brydde sig inte om hans hånfull.
"Jag måste kliva ut för en sekund. Gör inte något roligt medan jag är borta." Emmett grinade och visade alla sina tänder och blinkade åt Alice innan rusa ut ur rummet.
"Jag ska försöka." Bella flyttas oroligt.
Låt inte henne i närheten av fönster, Edward. Kom ihåg att detta ska vara en överraskning.
Alice var strålande när hon gled över rummet, "Dags att öppna presenter." Hon släpade Bella över till bordet håller gåvor och Bella gjorde sitt bästa för att inte visa sin oro.
"Alice, jag vet att jag sa ju att jag inte vill något -" hon protesterade.
Alice smirked, "Men jag lyssnade inte. Öppna den!" Hon tog Bellas kamera och knuffat en stor silver låda på henne.
Bella verkade förvirrad av storleken på boxen och oproportionerliga vikt. Hon rev försiktigt pappret och tittade på lådan, försöker avgöra vad det var. Hon öppnade lådan och den var tom. Hennes ansikte var förbryllad, "Um ... tack." Jag log mot henne i nöjesparken och släppte ut en tyst skratt.
Rosalie fnittrade under hennes andedräkt på Bella uppenbara förvirring och Jasper log när han förklarade: "Det är en stereo för din lastbil. Emmetts installerar den just nu så du kan inte lämna tillbaka den."
Se Edward, det finns mer än ett sätt att huden en katt, Alice retad.
"Tack, vacklat Jasper, Rosalie," Bella röst som hon uttryckte sin tacksamhet.
"Tack Emmett!" hon skrek och vi kunde höra hans skratt svar från hennes lastbil.
"Öppna mina och Edvards nästa," Alice uppmuntras.
Emmett sprang genom dörren.
"Just in time!"
Alla inched närmare att få en bättre uppfattning angelägen om att se Bellas reaktion.
"Jag har inte spendera en dime," jag lovade henne, leende. Jag borstade håret från hennes ansikte och kände hennes darra något.
Bella vände sig till Alice och höll fram handen, "Ge den till mig." Kollektiv skratt fyllde rummet och Bella kinder rodnade igen.
Hon kommer att älska den, Edward!
Bella glodde på mig, så att säga "Du är i trubbel." Jag log och tittade uppmärksamt när hon gled fingret under tejpen.
Jag kunde känna lukten av blod före ordet "skjuta" flydde hennes läppar. I nästa stund verkade gå i slow motion. Hon drog ut fingret för att inspektera det och jag kunde se en enda droppe blod utstrålar från den lilla skära. Stämningen i rummet omedelbart flyttas. Jag kunde höra det glupska monster inom dregla på doften.
Mina ögon flyttats till Jasper som jag kände hans tankar. Hon är min! Hans kropp spänd och han hukade, redo att kasta sig.
Jasper, nej! Alice chockade ansikte speglas i mina ögon.
Jasper sinne inriktat på döda. Han var inte längre min bror, han var ett rovdjur och siktet var inställt på Bella. Min Bella! Alla skäl dräneras från honom. Han strategized det bästa sättet att dämpa konkurrensen och beslagta hans pris. Jag såg alla scenarier blixt genom hans sinne, alla leder till den livlösa kroppen av min kärlek grep i sina armar. Rädsla och ilska rasade genom mig som en löpeld.
"Nej!" Jag morrade och kastade mig inför Bella, skydda henne från Jaspers greppa händer. Bellas var vit i ansiktet med chock som vi föll till marken, kollidera med tabellen, skickar kakor, presenter och blommor brakande på golvet i en dusch av krossat kristall. Jasper kropp smällde i gruvan som han morrade och sträckte sig efter henne. Ljudet, som kraschar stenblock, ekade i hela huset. Jag höll honom tillbaka med en arm och välvda min kropp skyddsmarkering runt Bella.
Alla såg på i chock, men snabbt sprang till handling.
Nej, du inte! Emmett beslagtagna Jasper bakifrån, låsa armarna runt bröstet så att han inte kunde slita sig loss. Jasper fortsatte att kämpa, blottade tänderna och stirrade intensivt på sitt byte. Låt mig gå! Hon är min! Hon är min! Så söt, så vattnas i munnen! Låt mig gå! Det fanns ingen motivering med honom. Monstret hade tagit över helt.
Doften av hennes blod mättade i rummet och jag kunde se en liten pool av den röda vätskan bildar under armen där hon låg på den trasiga kristallen. Hon ryckte till av smärta och blinkade hennes ögon, som om han ville tvinga
sig själv att vakna upp ur en mardröm.
Jag höll Bella i mina armar medan hon sov. Hennes ansikte var likt en ängel, så lugnt. Jag hade tillbringat många nätter som denna och omhuldade varje ögonblick som jag omfamnade henne. Hur hade jag varit så lyckligt lottad att få en sådan gåva?
Mina tankar drev över minnen av sommaren hade vi tillbringat tillsammans. Det var en sommar fylld av skratt och kärlek, en sommar full av långa samtal, milda smekningar och stulna kyssar. Bella har fyllt mitt liv och min värld med en ofattbar glädje. Mina läppar krökta i ett belåtet leende som jag spelas den underbara minnen i mitt huvud.
Hon började att röra. Hon mumlade tyst medan hon drömde. Vad jag inte skulle ge för ännu en kort inblick i hennes sinne. Min enda ledtrådar var milda osammanhängande ord hon yttrade medan hon sov.
Jag väntade tills jag var säker på att hon återigen somnade och aldrig så försiktigt ut henne från mitt håll. Jag lyfte henne från mitt bröst, noga med att inte väcka henne. Jag vände mig att se på hennes sovande siffra en gång till. Min Törnrosa. Min ängel. Min Bella.
Tysta, smög jag mig från sitt fönster och hoppade till marken. Månen var fortfarande högt på himlen när jag gjorde min tillbaka hem. Den mörka skuggor i månskenet var en fläck som jag sprang förbi dem. Alice satt på trappan väntar på att välkomna mig.
"Är det födelsedag flicka redo att fira?" frågade hon med en glimt i ögonen.
Jag såg på henne misstroget. Hon visste svaret på den frågan utan att behöva min ingång. Bella delade inte Alice entusiasm för födelsedagsfirande. Hon skyggat från allt som kan göra henne i centrum.
Jag, liksom mina övriga familjemedlemmar, hade kännedom om Bellas önskan att undvika även omnämnandet av hennes födelsedag. Naturligtvis visste jag att det inte bara var ett resultat av hennes skygga och osjälviska naturen, utan ett försök att undvika påminnelse om att hon skulle vara arton medan jag kvar för alltid fryst vid sjutton års ålder.
Hennes önskan att ändras berodde på rädslan för att hon skulle ålder och vissna medan jag förblev evigt ungdomliga. Oavsett hur ofta jag påminde henne om att hon alltid kommer att vara vacker för mig, oavsett ålder, drömmer hon fortfarande om att bli en odödlig. Hon kan inte förstå hur jag fortfarande kunde älska henne då, som hon uttrycker det, "ser ut som min mormor." Vilken dum flicka! Har hon verkligen tror att min kärlek för henne att vara så grunt att det skulle bli avskräckta av något så trivialt som utseende?
Så mycket som jag älskar Bella skulle jag vara villig att ge henne något och allt, utom för det. Jag älskar henne för mycket att riskera hennes själ. Det skulle vara den enskilt mest själviska handling jag blev klok på.
Alice dansade förbi mig, hennes tankar ger bort henne.
"Du vet att Bella kommer inte att vara glad över detta", varnade jag.
"Åh, Edward! Födelsedagar är viktiga. Tror du ärligt att hon skulle neka mig glädjen att fira med henne?"
"Var inte besviken när hon inte delar din entusiasm."
Alice ignorerade mig, avgränsar upp för trapporna för att förbereda festen hon tänkt. Jag visste att hon hade rätt. Om Bella var så beslutsam som hon var att bli en vampyr, skulle det vara bara en tidsfråga innan hon fann ett sätt att nå sitt mål, med eller utan min hjälp. Om hon var att fast besluten att ge upp sin mänsklighet, då var jag lika fast besluten att se att hon inte missar några av de viktiga mänskliga upplevelser hon skulle offra.
Partiet var överhängande, även om den svåra uppgiften att övertyga Bella att delta ännu skymtade. Men Alice envishet inte var något att leka med. Hon kunde reta Bella till att ge efter om det är vad det tog. Om inte annat, var Alice skicklig på att få sin väg.
Jag visste att Bella skulle vara ont med mig om jag köpte henne en gåva, men jag ville ge henne något. Hennes logik förbryllade mig fortfarande. Jag hade gett henne hela mitt hjärta och hon kände att alla andra presenter jag ville ge henne skulle kasta av balansen. Dock misslyckades hon att inse att jag redan hade fått en större gåva. Hon gav mig sin kärlek, sitt liv och var villig att ge hennes själ. Vad kan vara mer värdefullt än det? Jag var alltid i hennes skuld.
Jag gled in på piano bänken och lätt smekte elfenben nycklar som jag ansåg mitt dilemma. Den enkla övning bidrog alltid att lugna mina frazzled nerver. Den söta melodi av Bella's Lullaby fyllde rummet. Jag blundade och lät musiken tvätta över mig. I detta ögonblick visste jag vad hennes gåva skulle bli.
* * *
Jag lutade mig vardagligen mot min bil som Alice ängsligt flyttades hennes vikt på bollarna för hennes fötter. Vi kunde höra Bellas '53 Chevy lastbil komma närmare och sedan såg henne mullrande in på parkeringen. Min kropp spänd under utarbetande.
Åh, hon är här! Alice kunde knappt innehålla själv.
En rynka pannan ökat Bellas ansikte när hon fick syn på Alice och silver paketet hon höll i sina händer. Jag behövde inte förmågan att läsa henne veta att hon var irriterad. Jag skrattade för mig själv och Alice tittade tillbaka till bländning på mig innan hon hoppade över det parti att hälsa Bella.
"Grattis på födelsedagen, Bella!"
"Shh!" Bellas ansikte rodnade när hon tittade sig omkring för att vara säker på att ingen hade hört Alice hälsning.
Alice höll ut den lilla silver paketet. "Vill du öppna ditt nuvarande nu eller senare?"
"Nej presenterar," Bella blåste i obehag.
"Okej ... senare då. Tyckte du om den klippbok din mamma skickat dig? Och kameran från Charlie?" Jag undertryckte ett leende som jag observerade utseende på förvirring som korsade Bellas ansikte när Alice frågade frågor. Det var ibland lätt att glömma Alice talang.
"Ja. De är stora," Bella svarade med svag entusiasm, vilket gör hennes sätt mot mig i ett försök att undkomma Alice spänning.
"Jag tycker det är en trevlig idé. Du är bara en senior gång. Jag kan lika gärna dokumentera erfarenheter."
Bella rullade hennes ögon. "Hur många gånger har du varit en senior?
"Det är annorlunda."
Jag bad om Bellas hand och gav den en mild squeeze. Värmen från hennes hand strålade genom mitt eget. Hennes hjärta hoppade över ett beat och som tog ett leende till mitt ansikte. Den ofrivilliga svaren hennes kropp gav som reaktion på min beröring bekräftar att jag fortfarande hade förmågan att "blända" henne. Jag smekte försiktigt kanten av läppen med fingret, kämpande tyst att tänka på en lämplig hälsning för denna morgon.
"Så, som diskuterade, får jag inte önska er en trevlig födelsedag, det är rätt?"
"Ja. Det är korrekt." Hon nickade och log, glad att jag respekterar hennes vilja.
"Bara kontroll. Du kanske har ändrat er. De flesta människor verkar njuta av saker som födelsedagar och presenter." I mitt hjärta, hade jag hoppats att hon skulle.
Alice bestämde sig för att ringklockan i, medvetet styra samtalet för att underlätta Bella till idén om ett parti. "Naturligtvis kan du njuta av det. Alla är tänkt att vara snäll mot dig idag och ge dig din väg, Bella. Vad är det värsta som kan hända?"
Ärligt talat, Alice! Jag kunde omedelbart se var detta samtal var på väg.
"Komma äldre, var Bella svar. Sorg fyllde hennes ögon när hon sa dessa ord. Ja, det gjorde det.
"Skäms på dig, Alice!" Jag fräste under mitt andan så hon bara kunde höra. Alice ryckte på axlarna och rullade ögonen på mig.
Vad?
Bella såg till mig, men jag svarade inte. Jag kunde inte ge henne en sak hon verkligen ville.
Alice kände mitt humör men fortsatte: "Arton är inte så gammal. Inte kvinnor vanligtvis vänta 'til de är twenty-nio till bli upprörd över födelsedagar?
"Det är äldre än Edward, svarade hon. Hon såg till mig igen med inlagan ögon och en suck undan mina läppar. Jag ville i dag vara en glad fest för henne och var fast besluten att inte låta det bli till ett argument i denna fråga. Om Alice inte är försiktig ...
Åh, Edward, gör det redan! Du skulle bli så lyckliga tillsammans!
Bilden av Bella med röda ögon lyste in i mitt sinne. Alice hade sett denna syn många månader sedan, men jag visste bättre än någon annan hur subjektiv hennes visioner skulle kunna vara och var envist stället för att låta denna framtid bär frukt.
Jag sköt en varning reflexer i Alice's riktning. Hon visste mycket väl hur jag kände om det här. Hon tvekade en kort sekund och vände ryggen till mig, fortsätter att pro Bella tillsammans.
"Tekniskt. Bara genom ett litet år, dock." Alice ord tycktes falla på döva öron. Jag kunde se Bellas emot att arbeta, även om jag inte kunde höra hennes tankar. Hennes ögon glaserat över som om hon letade förbi nuet och in i framtiden - en framtid där, jag är säker, föreställde hon sig gammal och grå, att hålla i armen av henne för alltid sjutton själsfrände.
Alice kastade en hastig blick åt mitt håll. Förberedd dig. Här går vi ...
Alice eyed Bella försiktigt. "Vilken tid kommer du på huset?"
Bellas ögon vidgades och direkt minskat i ett bländande ljus som hon insåg vad Alice höll på med. "Jag visste inte att jag hade planer på att vara där."
"Åh, vara rättvis, Bella, du kommer inte att förstöra alla våra roliga så där, är du?" Alice tittade på Bella bedjande, skjuter ut sin underläpp i besvikelse.
"Jag trodde att min födelsedag var ungefär vad jag vill," Bella svarade, förbittrad.
Jag beslöt att KASTA. "Jag hämtar henne från Charlie's direkt efter skolan." Jag gav Alice en meningsfull bländning, en varning. Alice, om du vill att hon ska gå alls, inte driva det.
"Jag måste jobba." Bella skulle använda någon ursäkt att hon kunde ta sig ur vad Alice hade i beredskap.
Alice grinade slugt. "Du behöver inte faktiskt. Jag har redan pratat med fru Newton om det. Hon handel ditt skift. Hon sa att säga" Happy Birthday "."
Bella flyttas hennes vikt oroligt att veta att hon snabbt skulle förlora denna strid. "Jag - Jag kan fortfarande inte komma över." Hon snubblar över hennes ord som hon hastigt kom på en ursäkt. "Jag, ja, jag har inte tittat på Romeo och Julia än för engelska."
"Du har Romeo och Julia på minnet," Alice motverkas.
"Men Mr Berty sa att vi behövde för att se om det utförs för att till fullo uppskatta det - så Shakespeare avsåg att läggas fram."
Hon såg till mig om hjälp, men jag rullade mina ögon. Bella var halmstrå. Jag visste att hon hade sett filmen redan. Hennes förhastade lögner var övertygande.
"Du som redan har sett filmen" Alice fortsatte att se rakt igenom Bellas agerat uppsåtligt.
"Men inte den nitton-sextiotalet version. Mr Berty sa att det var den bästa."
Alice var börjar tappa hennes temperament och blängde på mig. Hjälp mig med detta Edward! Ni vet lika väl som jag hur viktigt detta är. Hon kommer att ångra det senare om hon inte fira sin födelsedag ordentligt. Tänk hur besviken alla kommer att bli. Vi har inte firat en riktig födelsedag i över ett halvt sekel!
Hon slet ögonen från mig och talade i en bitande ton, "Det kan vara lätt, eller det kan vara svårt, Bella, men ett eller annat sätt -"
Jag placerade en lugnande hand på min systers axel. Det fanns inget behov av hot. "Relax, Alice. Om Bella vill se en film, då hon kan. Det är hennes födelsedag."
Bella smirked. "Så där."
Jag såg direkt på Alice, avsiktligt undviker Bellas ögon. "Jag ska ta henne runt sju." Jag kände Bellas stirra brinner ett hål rakt igenom mig. "Det kommer att ge dig mer tid att ställa upp." Jag log lite och gav Alice en blinkning.
Alice slog ihop händerna och skrattade av glädje, "Låter bra. Vi ses i kväll, Bella! Det blir roligt, ser du." Hon kysste Bella på kinden och dansade bort innan hon skulle kunna invända.
Oroa dig inte, Edward. Hon kommer att förlåta dig ... och festen kommer att vara utmärkt!
Bella tittade till mig med inlaga ögon, "Edward, tack -"
Jag satte fingret för munnen för att tysta henne protestera. "Låt oss diskutera det senare. Vi kommer för sent till klassen." Jag tog hennes hand igen. Hon tvekade en kort stund, men kapitulerade och följde mig till skolan.
Jag observerade henne under dagen som hon hade kontakt med hennes vänner. Hon log och skrattade åt alla de rätta ögonblicken, men jag kunde känna en sorg som hon höll väl dold. Eftersom Bella sinne var den enda tyst för mig, jag hade blivit ganska skickliga på kräsna hennes humör. Hennes tysta sinne var en gåta, en ständig utmaning som jag gärna uthärdade.
Jag studerade hennes ögon, hennes ansiktsuttryck, hennes kroppsspråk. Hennes ansikte log, men hennes ögon förrådde henne. Sorg kröp in i mitt hjärta. Jag var orsaken till hennes sorg. Jag kämpade dagligen mellan viljan att göra Bella glad och behovet av att hålla henne säker. Hon sade att hon vill här i livet, att hon vill vara med mig för alltid. Jag kan inte förneka att mitt hjärta längtar efter samma sak, men jag skulle inte vara ansvarig för att ta hennes liv. Hennes själ är alldeles för dyrbar.
Jag gick med Bella till hennes bil och öppnade passagerardörren för henne. Hon knäppte sina armar och pouted, "Det är min födelsedag, får jag inte köra?"
"Jag låtsas att det inte är din födelsedag, precis som du ville." En mysa gjorde sin väg förbi mungiporna när hon skakade på huvudet i frustration.
"Om det inte är min födelsedag, då jag inte behöver gå till ditt hus i kväll, säger hon förkunnade smugly. Hon var fast besluten att få sin väg.
"Okej." Jag stängde passagerardörren och gick till andra sidan för att öppna förardörren för henne, "Grattis på födelsedagen."
"Tyst, hon hyssjade mig, men motvilligt klev in i lastbilen.
Jag slog på radion när vi körde bort från skolan. Högtalarna fräste och puttrade med statisk. "Radion har fruktansvärd mottagning," Jag noterade subtilt antyda den nya stereon hon skulle få i några korta timmar.
Hon gjorde en grimas som hennes röst steg en oktav, "Vill du ha en bra stereo? Kör din egen bil." Hennes panna ökat i vrede och hennes händer grep tag i ratten hårt som hon stirrade på den våta vägen framför oss. Jag visste att Alice planer hade satt henne i en foul humör, men jag var tvungen att erkänna att hon var bedårande när hon var arg. Jag undertryckte ett leende och beslöt att muntra upp henne på något sätt nödvändigt. Hon borde inte vara så sur på ett glatt tillfälle som en födelsedag.
När hon parkerade framför hennes hus kom jag fram till henne, försiktigt koppning hennes ansikte i mina kalla händer. Hon inte viker undan för min vintriga touch. Söker djupt in i hennes ögon, viskade jag, "Du bör vara på gott humör, idag av alla dagar."
"Och om jag inte vill vara på bra humör?"
Mina ögon pyrde som jag såg på henne uppmärksamt. Jag kunde se henne börja smälta under min blick. "Vad synd." Jag lutade mig närmare och tryckte mina läppar mot hennes i ett försök att distrahera henne. Giftet brände i halsen, men känslan hade blivit mycket lättare att ignorera. Min kärlek till Bella upphävde monster inom denna längtade hennes blod. Värmen i hennes läppar tände min eld, men det var inte en främmande känsla. Våra läppar rörde sig i harmoni med varandra. Jag kunde smaka hennes söta andedräkt på min tunga och känslan gjorde mitt huvud spinn.
Jag fortsatte att kyssa henne. Hon slog armarna om min hals, slingrande fingrarna genom mitt hår, och jag kunde känna att hon kommer att driva detta ett lite längre än jag var villig att gå. Hon visste mycket väl att jag inte kunde tillåta mig att tappa kontrollen, oavsett hur stark viljan.
Motvilligt flyttade jag mina händer från hennes ansikte och ömt bort hennes händer från min hals. "Var god tack, viskade jag. Jag kysste henne lätt en gång till innan de släpper ut händerna i knäet. Hennes kinder rodnade och jag kunde höra hennes hjärta slå snabbt.
"Tror ni jag någonsin kommer att bli bättre på detta? Att mitt hjärta skulle en dag sluta med att hoppa ur mitt bröst när du rör mig?"
Jag började flina, "Jag hoppas verkligen inte." Jag kunde inte förneka att jag njöt av hennes ofrivilliga reaktioner. Det var en av de få indikatorer som visade för mig hur hon egentligen kände.
Hon öppnade dörren och lutade sig ut. "Låt oss gå titta på Capulets och Montagues hacka upp varandra, okej?"
"Din önskan är min lag:" Jag log.
Jag låg på soffan medan hon satt på kanten framför mig, snabbspolning framåt genom öppningen krediter av filmen. Jag lindade mina armar runt hennes midja och drog henne till mitt bröst. Hennes hud var mjuk och varm. Jag slöt ögonen och suckade, andades i hennes söta doft.
"Du vet, jag har aldrig haft mycket tålamod med Romeo, sade jag.
"Vad är det med Romeo?" frågade hon i en förolämpad ton. I alla våra samtal, visste jag att Romeo var en av hennes favorit romantiska tecken.
"Tja, först av allt, han är förälskad i denna Rosaline - inte du att det gör honom verka lite ostadig? Och sedan, några minuter efter deras bröllop, dödar han Julias kusin. Det är inte särskilt lysande. Misstag efter misstag . Skulle han ha förstört sin egen lycka någon mer ingående?
Jag kunde känna hennes otålighet, "Vill du att jag ska titta på det här ensam?" hon retades.
"Nej, jag mest att se dig i alla fall." Detta var inte en lögn. Jag skulle kunna tillbringa en evighet betraktade henne, spekulerar hennes tankar, hennes drömmar. Jag sprang sakta fingret ner hennes arm. Stigen gick ett spår med gåshud. Oavsett om en reaktion på svalka min hud eller nöjet av min beröring, skulle jag inte vara säker.
"Kommer du att gråta?" Jag frågade tankspritt.
"Troligen, sade hon bekände," om jag är uppmärksam. "
"Jag kommer inte att distrahera dig då." Jag lutade mig nära och höll henne hårdare.
Som vi såg, viskade jag Romeo: s linjer i hennes öra i min silkeslena stämma hon älskade så mycket. Jag blev intresserad när jag såg ett par ensamma tårar slingrar sig nedför kinderna. Jag torkade ömt bort dem.
"Jag ska erkänna, jag slags avund honom här", mumlade jag.
"Hon är mycket vacker."
Jag såg på henne bestört, "jag inte avundas honom flickan - bara hur lätt det är självmord. Ni människor har det så lätt! Allt du behöver göra är att kasta ner en liten flaska med växtextrakt ..."
"Vad?" Jag kunde höra chock i rösten.
Oj ... det är nog inte en trevlig samtalsämne när man försöker muntra upp någon. Jag kommer att behöva titta på mina ord mer noggrant. Jag försökte mitt bästa för att ljud casual.
"Det är något jag var tvungen att tänka på en gång, och jag visste från Carlisle erfarenhet att det inte skulle vara enkelt. Jag är inte ens säker på hur många sätt Carlisle försökte döda sig själv i början ... efter det att han insåg vad han hade blivit ... Och han är uppenbarligen fortfarande i utmärkt hälsa. "
Hon vände möta mig och jag kunde se oron i hennes ögon, "Vad pratar du om? Vad menar du, är det något du hade att tänka på en gång?"
Jag kämpade för att hitta orden, "I våras när du var ... nästan dödad ..." Jag blundade och tänkte tillbaka på den tiden så många månader sedan när jag befarade att jag hade förlorat henne. James hade lockat mitt Bella borta och nästan dödade henne. Jag gjorde knappt det till henne i tid och fortfarande skylla mig själv för att låta någon skada komma till henne. Hon spårade ärr på armen, det ständig påminnelse om den fruktansvärda dagen.
Jag tvingade tankar från mitt huvud, "Klart jag försökte fokusera på att hitta dig vid liv, men en del av mig var att utarbeta beredskapsplaner. Som jag sa, det är inte så lätt för mig som det är för en människa."
"Beredskapsplaner?" upprepade hon, hennes ögon söker mina.
Som de flesta saker, hon tar detta alldeles för stort allvar.
"Jo, jag kommer inte att leva utan dig. Men jag var inte säker på hur man gör det - jag visste att Emmett och Jasper skulle aldrig hjälpa mig ... så jag tänkte kanske jag skulle gå till Italien och göra något för att provocera Volturi . " Jag försökte tvinga min röst till ljud nonchalant. Hon behövde inte uppehålla mig vid sådant.
Bella tittade till mig med en förtvivlan som helt överväldigade henne och sedan hennes ögon blixtrade av vrede. "Vad är en Volturi?" hon krävde.
"Den Volturi är en familj", förklarade jag. "En mycket gammal, mycket kraftfull familj av vår typ. De är det närmaste vår värld har att en kunglig familj, antar jag. Carlisle bodde med dem kort i hans tidiga år i Italien innan han bosatte sig i Amerika - minns du historien? "
"Klart jag kommer ihåg."
"Hur som helst, inte irriterar du inte Volturi. Inte om du inte vill dö - eller vad det är vi gör." Mina tankar vandrade kort till många diskussioner Carlisle och jag hade delat i denna fråga. Han trodde verkligen att det fanns en väg till inlösen för vår typ, men jag delar inte hans syn på omvärlden, även om hans blind tro svårt att tvivla. Jag kunde se i hans tankar om att hans tro inte vackla, han trodde helt i möjligheten att en existens efter detta.
En blick av ren terror vridna hennes ansikte och hon fattade mina kinder med sina händer. "Du får aldrig, aldrig, aldrig tänka på något liknande igen! Oavsett vad som kan allt hända mig, är det inte tillåtet att skada dig själv!" Hennes röst började bryta som tårar vällde upp i ögonen.
Jag placerade mina händer på hennes och svarade: "Jag kommer aldrig sätta dig i fara igen, så det är en omtvistad fråga." Ärligt talat skulle jag ha tvingat henne att åka till Florida med sin mamma när tillfälle uppstod på sjukhuset, men jag är en sådan egoistisk varelse. Varje ögonblick jag tillbringade med henne, jag satte henne i fara, men jag kunde inte föreställa handel någon av de lyckligt stunder vi delade tillsammans.
"Sätt mig i fara! Jag trodde att vi skulle konstaterar att alla otur är mitt fel? Hur vågar ni ens så där?" Hennes kropp darrade av vrede.
Åh, Bella, Bella ... Jag skakade på huvudet.
"Vad skulle du göra om situationen var omvänd?" Frågade jag.
"Det är inte samma sak."
Jag fnittrade som hon fortsatte att skaka av ilska. Hon var störd av min kavaljer attityd till min egen undergång.
"Vad händer om något hände med dig? Skulle du vilja att jag gick bort mig själv?" frågade hon.
Jag ryckte till vid tanken att hon ens skulle tänka sig att göra någonting sådant. Hon var smart att vända på frågan kring de vet att jag måste hålla med henne och därmed splittras mina egna argument.
"Jag antar att jag ser din punkt ... ett litet," jag bekände. "Men vad skulle jag göra utan dig?"
Hon ryckte på axlarna: "Allt vad du gjorde innan jag kom och komplicerat din existens."
Jag tänkte tillbaka på mitt liv innan Bella hade kommit in i den. Jag var ensam. Jag hade varit ensam för nästan ett hundra år och trots att andra hade visat sitt intresse för mig, ignorerade jag dem. Jag hade ingen lust för sällskap än min familj. Esme uttryckte sin oro för mig många gånger och längtade att jag skulle hitta en partner, min andra halvan. Och jag har. I samma ögonblick som jag träffade Bella, jag visste mitt liv skulle förändras. Hennes tysta sinne förbryllad mig och hennes blod ropade på mig. Det var som om jag var under en förtrollning, oförmögen att ignorera. När hon talade mitt namn i sömnen, jag var slagen. I det ögonblicket insåg jag att jag älskade denna bräckliga varelse och att kunskap permanent förändrat mig.
"Du gör som låter så lätt, svarade jag.
"Det bör vara. Jag är inte så intressant." Hon hade fel på det, att hon var fascinerande.
"Stridsfråga, upprepade jag. Jag kunde höra ljuset mullret från Charlie's kryssare närmar sig. Jag rätade upp och flyttas bort från Bella.
"Charlie?" hon gissade.
Jag log mot henne som ljudet av knastrande grus utanför dörren bekräftade hennes spekulationer. Hon nådde över och tog min hand.
"Hej barn." Charlie hälsade och tittade från mig till Bella och tillbaka till mig igen. Om du vet vad som är bra för dig ... Jag undertryckte ett leende på Charlie's överbeskyddande tankar.
"Jag trodde att du skulle vilja ha en paus från matlagning och diska för din födelsedag. Hungrig?" Doften av varm pizza fläkta in i rummet.
"Visst. Tack, pappa."
Jag satt med Bella när hon gnagde på en bit av pepperoni, hoppas att Charlie inte skulle märka min brist på aptit. Jag skulle kunna gå med i måltiden, om det var nödvändigt att hålla uppe charad, men tanken att konsumera livsmedel som min mage tur.
När måltiden var slut, talade jag upp, "Har du något emot om jag lånar Bella för kvällen?"
Charlie tvekade och såg snabbt på Bella. Skulle jag ha planerat något? Jag kanske borde ha fått en kaka. Hennes mamma var alltid en plan för dessa saker. Hon skulle nog bli uttråkad dum sitta här med mig hela natten. En blick av lättnad sköljde över hans ansikte.
"Det går bra - det Sjöfarande spelar Sox ikväll. Så kommer jag inte att någon typ av företag ... här." Han plockade upp kameran han hade givit Bella för hennes födelsedag och lätt kastade den till henne. Hon missade och kameran ramlade nedåt. Jag sträckte ut handen och tog den innan den skulle krocka med golvet.
"Nice spara," Charlie utropade. "Om de gör något kul på Cullens" i kväll, Bella, bör du ta några bilder. Du vet hur din mor blir - hon kommer att vilja se bilderna snabbare än du kan ta dem. "
"Bra idé, Charlie", sa jag när jag lämnade kameran till Bella.
Hon vände kameran på mig och jag blev kort bländad av blixten. "Det fungerar", förklarade hon.
Charlie vände sig till henne: "Det är bra. Hej, säga hej till Alice för mig. Hon har inte varit över på ett tag." Jag saknar verkligen den tjejen. Hon var så söt att ta hand om Bella när hon bröt benet. Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne. Jag grinade på Charlie's outtalade ord. Jag önskade att han tänkte liksom av mig som han gjorde min syster.
"Det har varit tre dagar, pappa," Bella svarade i en nedlåtande ton. "Jag ska säga till henne."
Charlie harklade sig och sköt bort från bordet, "Okej, du barnen har roligt i kväll." Han vände och lufsade över till soffan, där han skulle otvivelaktigt att förbli under hela kvällen.
Jag tog Bellas hand och ledde henne ut ur köket. Vi promenerade till sin lastbil och jag öppnade passagerardörren för henne. Jag blev förvånad över att hon inte längre sätta upp en kamp.
Vi körde längs de mörka och vindlande vägar. Jag ville att Bella skulle tillåta mig att ge henne en snabbare bil. Hastigheterna hennes lastbil kunde var plågsamt långsam. Jag tryckte på pedalen för att dess gräns och den gamla motorn stönade i protest.
Jag kunde gå snabbare än så.
"Ta det lugnt, mumlade hon.
"Du vet vad du skulle älska? En trevlig liten Audi Coupe. Very quiet, massor av kraft ..."
Hon avbröt mig. "Det är inget fel med min lastbil. Och på tal om dyra nonessentials, om du vet vad som är bra för dig, har du inte spendera några pengar på födelsedagspresenter."
"Inte ett öre," Jag blinkade åt henne, att inte vilja ge bort något.
Hon rullade sina ögon, "Bra."
"Kan du göra mig en tjänst?" Min ton var allvar.
"Det beror på vad det är."
Jag tog mitt fokus från vägen för en kort stund. Jag såg in i hennes nyfikna ögon, vädjar till min egen. "Bella, den sista riktiga födelsedag någon av oss hade var Emmett 1935. Cut oss lite slapp och inte vara alltför svårt i kväll. De är alla mycket glada."
Hon suckade, "Fine, jag beter ..."
"Jag skulle nog varna dig ..."
"Snälla".
"När jag säga att de är alla glada ... Jag menar dem alla."
En svag flämtning undkom hennes läppar, "alla?" Hon stannade, tänkte jag Emmett och Rosalie var i Afrika. "
"Emmett ville vara här." Jag önskar jag kunde säga samma sak om min syster.
Hennes läppar darrade, "Men ... Rosalie?"
Jag rynkade pannan när jag tänkte på hur dåligt min syster behandlas Bella. Hon var civila, åtminstone i min närvaro, eftersom hon visste att det sårade mig att veta att hon inte accepterade Bella lika villigt som resten av familjen.
"Jag vet, Bella. Oroa dig inte, hon kommer på sin bästa beteende." Om hon vet vad som är bra för henne.
Jag kunde se Bellas tankar drivande. Hon kunde inte tåla att bli orsaken till spänningen i vår familj. Jag ändrade snabbt i frågan, "Så, om du inte låter mig få dig Audi, är inte det något som du vill för din födelsedag?"
"Du vet vad jag vill, viskade hon, att veta vad min reaktion skulle bli.
Jag genast ångrade att ställa frågan. Jag kunde känna ångest brinnande i mitt bröst. Varför måste hon testa mig? Min vilja var orubblig.
"Inte ikväll, Bella. Snälla," bad jag.
Hennes läppar böjda i hörnen och jag kunde se ont i ögonen. "Ja, kanske Alice kommer att ge mig vad jag vill."
Jag kände det mullrar i bröstet som ett lågt morrande undan mina läppar. "Detta kommer inte att vara din sista födelsedag, Bella."
"Det är inte rättvist!" Hon korsade armarna och pouted som ett barn som inte var att få henne vägen. Jag bet ihop tänderna, fast besluten att inte låta argumentet fortsätta.
När vi drog upp till huset hörde jag ett mjukt stöna. Alice hade överträffat sig själv, som vanligt. Det fanns japanska lyktor pryda hus och skålar av rosa rosor som kantar trappan.
Hon är här! Hon är här! Jag kunde höra Alice oroliga tankar som vi drog till ett stopp. Det var en blanda inne i huset som alla är beredda att välkomna oss.
"Det här är en part. Försök att vara en bra sport."
"Visst," hon svarade halvhjärtat.
Även klart upprörd, hon log mot mig varmt, tar på hennes tappraste ansikte. Oavsett hur obekväm Bella var, kunde jag alltid räkna med henne att göra sitt bästa för att göra andra lyckliga. Hennes altruistiska naturen var en av hennes mest förtjusande egenskaper.
Jag öppnade sin dörr och tog hennes hand. "Jag har en fråga, säger hon stannade och tittade ner skämmas, blod rusar till kinderna. Jag sprang försiktigt baksidan av min hand längs hennes käklinje och väntade tålmodigt.
Hon tvekade. "Om jag utvecklar den här filmen kommer du dyker upp i bilden?"
Jag kunde inte hålla tillbaka skrattet som brister från min mun. Jag fördubblats under, min ram skaka eftersom jag fortsatte att skratta skrockande. Skrattet var ännu svårare att innehålla när jag hörde liknande uttryck av underhållning som kommer inifrån huset.
Hon såg på med lätt underhållning på min reaktion kinder hennes rodnad en djupare nyans av rött. Hon flyttades hennes vikt i förlägenhet när jag bestå mig själv och tog hennes hand i min. Hon var ständigt överraskande mig. Jag fortsatte att skrocka som jag ledde henne uppför trappan.
Jag öppnade dörren och vi möttes av en hes refrängen till "Grattis på födelsedagen, Bella!" Bella hasade in, tittar ner med obehag. Alice hade verkligen överträffat sig själv. Varje yta av rummet var täckt i rosa rosor. I ena änden av rummet fanns ett bord prytt med en rosa tårta, en hög med glasplåtar, en liten bunt silver inslagna presenter, och mer rosor. Jag lindade mina armar runt Bella, ge henne en stödjande krama och kysste henne lätt på huvudet.
Esme och Carlisle var de första att hälsa Bella. De kramade och kysste henne som en dotter, som om hon varit en familjemedlem i flera år. Jag hörde Carlisle viska, "beklagar detta, Bella. Vi kunde inte hålla tillbaka Alice i."
Emmett sprang tvärs över rummet, "Du har inte förändrats alls. Jag väntade mig en märkbar skillnad, men här är du, rödbrusiga precis som alltid, säger han kacklade.
"Tack så mycket, Emmett." Bella brydde sig inte om hans hånfull.
"Jag måste kliva ut för en sekund. Gör inte något roligt medan jag är borta." Emmett grinade och visade alla sina tänder och blinkade åt Alice innan rusa ut ur rummet.
"Jag ska försöka." Bella flyttas oroligt.
Låt inte henne i närheten av fönster, Edward. Kom ihåg att detta ska vara en överraskning.
Alice var strålande när hon gled över rummet, "Dags att öppna presenter." Hon släpade Bella över till bordet håller gåvor och Bella gjorde sitt bästa för att inte visa sin oro.
"Alice, jag vet att jag sa ju att jag inte vill något -" hon protesterade.
Alice smirked, "Men jag lyssnade inte. Öppna den!" Hon tog Bellas kamera och knuffat en stor silver låda på henne.
Bella verkade förvirrad av storleken på boxen och oproportionerliga vikt. Hon rev försiktigt pappret och tittade på lådan, försöker avgöra vad det var. Hon öppnade lådan och den var tom. Hennes ansikte var förbryllad, "Um ... tack." Jag log mot henne i nöjesparken och släppte ut en tyst skratt.
Rosalie fnittrade under hennes andedräkt på Bella uppenbara förvirring och Jasper log när han förklarade: "Det är en stereo för din lastbil. Emmetts installerar den just nu så du kan inte lämna tillbaka den."
Se Edward, det finns mer än ett sätt att huden en katt, Alice retad.
"Tack, vacklat Jasper, Rosalie," Bella röst som hon uttryckte sin tacksamhet.
"Tack Emmett!" hon skrek och vi kunde höra hans skratt svar från hennes lastbil.
"Öppna mina och Edvards nästa," Alice uppmuntras.
Emmett sprang genom dörren.
"Just in time!"
Alla inched närmare att få en bättre uppfattning angelägen om att se Bellas reaktion.
"Jag har inte spendera en dime," jag lovade henne, leende. Jag borstade håret från hennes ansikte och kände hennes darra något.
Bella vände sig till Alice och höll fram handen, "Ge den till mig." Kollektiv skratt fyllde rummet och Bella kinder rodnade igen.
Hon kommer att älska den, Edward!
Bella glodde på mig, så att säga "Du är i trubbel." Jag log och tittade uppmärksamt när hon gled fingret under tejpen.
Jag kunde känna lukten av blod före ordet "skjuta" flydde hennes läppar. I nästa stund verkade gå i slow motion. Hon drog ut fingret för att inspektera det och jag kunde se en enda droppe blod utstrålar från den lilla skära. Stämningen i rummet omedelbart flyttas. Jag kunde höra det glupska monster inom dregla på doften.
Mina ögon flyttats till Jasper som jag kände hans tankar. Hon är min! Hans kropp spänd och han hukade, redo att kasta sig.
Jasper, nej! Alice chockade ansikte speglas i mina ögon.
Jasper sinne inriktat på döda. Han var inte längre min bror, han var ett rovdjur och siktet var inställt på Bella. Min Bella! Alla skäl dräneras från honom. Han strategized det bästa sättet att dämpa konkurrensen och beslagta hans pris. Jag såg alla scenarier blixt genom hans sinne, alla leder till den livlösa kroppen av min kärlek grep i sina armar. Rädsla och ilska rasade genom mig som en löpeld.
"Nej!" Jag morrade och kastade mig inför Bella, skydda henne från Jaspers greppa händer. Bellas var vit i ansiktet med chock som vi föll till marken, kollidera med tabellen, skickar kakor, presenter och blommor brakande på golvet i en dusch av krossat kristall. Jasper kropp smällde i gruvan som han morrade och sträckte sig efter henne. Ljudet, som kraschar stenblock, ekade i hela huset. Jag höll honom tillbaka med en arm och välvda min kropp skyddsmarkering runt Bella.
Alla såg på i chock, men snabbt sprang till handling.
Nej, du inte! Emmett beslagtagna Jasper bakifrån, låsa armarna runt bröstet så att han inte kunde slita sig loss. Jasper fortsatte att kämpa, blottade tänderna och stirrade intensivt på sitt byte. Låt mig gå! Hon är min! Hon är min! Så söt, så vattnas i munnen! Låt mig gå! Det fanns ingen motivering med honom. Monstret hade tagit över helt.
Doften av hennes blod mättade i rummet och jag kunde se en liten pool av den röda vätskan bildar under armen där hon låg på den trasiga kristallen. Hon ryckte till av smärta och blinkade hennes ögon, som om han ville tvinga
sig själv att vakna upp ur en mardröm.
